Försvar är inte bästa försvar Irak!

Det är en farlig väg president Bush och premiärminister Blair valt att vandra. Troligtvis har desperationen växt efter hand när ingen utväg visat sig. De har till slut gått vilse i sin egen labyrint.
I panik har de trampat ihjäl den världsordning som heter FN och ignorerat sina allierades kallerop. När till och med Göran Persson är beredd att uttala sig kritiskt vet man att det är allvar.
Nu har de bara en väg ut. En väg de genom sin krigsförklaring satsar allt på.
Går Saddam i fällan vinner de, behåller han lugnet är de utspelade för lång tid framöver.

För mig verkar det osannolikt att Irak skulle ha avrustat precis alla sina massförstörelsevapen. Eller åtminstone alla sina möjligheter att snabbt framställa sådana. Helt enkelt därför att en stolt man som Saddam inte kan låta bli att ha ett litet äss i rockärmen om någon skulle anfalla honom.
Detta förändrar dock inte bilden av stat som med fortsatta diplomatiska åtgärder skulle kunna reduceras till en lika liten hotbild som vilket annat diktatoriskt land i världen. Insinuationerna rörande Al Quaida framstår som tragisk amerikansk propaganda.

Ju mer diplomati västvärlden erbjuder, ju mindre göds och legitimeras arabernas hat mot amerikanerna. Det är förstås en mycket effektivare fredsskapande process än fullskaligt krig.
Men någon form av kemiskt vapen har han kvar Saddam - eller håller på att återskapa. För nu vill han kunna ge amerikanerna på käften.

Det är det Bush hoppas och räknar med. För även om det är han som satt FN, och de resolutioner som ogiltigförklarar Iraks innehav av nämnda vapen, ur spel, så samma ögonblick som Saddam avfyrar minsta lilla kapsel stridssgas skulle den amerikanska segern vara i hamn.

"I told you so", skulle det heta.

Detta trots att bördan för alla offer fortfarande borde vila på president Bush axlar. Utan hans hets skulle det inte finnas några offer. Då skulle Saddam aldrig någonsin trotsa världssamfundet på det viset. Han vet att den dagen han oprovocerad gör det då protesterar inte Frankrike.
Och det tror jag Chirac kommer att sluta med så fort det börjar lukta irakisk napalm om de amerikanska trupperna. Fastän det är USA som dragit först, och egentligen inte längre kan hävda att det är olagligt för Irak att inneha kemiska vapen. För det vore bäst för världsordningen.

Vi upplever redan nu en suspekt ström av medierapporteringar om hur Irakiska trupper beväpnats med kemiska vapen.
Amerikanska går på toaletten med gasmask. Det är propaganda när det är som mest utstuderat.
Det är vitalt för amerikanerna att nu övertyga världen om Irakiernas vapeninnehav. Det är deras enda chans.

Men om nu Saddam är riktigt kusligt smart, så låter han sig inte provceras. Då, på randen av den första anfallsvågen, tänk om han fortsätter påstå sig ha avrustat allt, plötsligt vägrar försvara sig och kallar hem sitt republikanska garde?

Vad gör Bush då? Troligtvis försöker han inta hela landet avsätta Saddam ändå. Dit vill nog inte Blair följa honom.
Det är tydligt att folkrätt inte är ett ledord inom Bush-administrationen, men i Europa är det heligt.
Inget land har rätt att avsätta ett annat land bara för att det passar dem. Punkt. Inte ens om man heter George W Bush.

I detta läge kommer i så fall FN få sin chans att återupprätta sin fallna ställning. Och för Ryssland, Frankrike och Kina att flytta fram sina positioner inom världspolitiken.
Då spärras den sista utvägen för USA.
Inga massförstörelsevapen. Inget krig. Det är grundförutsättnigen.


-k-

Av Kim Lund 19 mar 2003 16:12