Flickflickor kan också bli ledare

Hon heter Anki och ser sötstrikt ut där hon sitter i mörkblå kavaj och röd polotröja. Ensamstående mamma till en nioåring, anställd som administratör på ett bageri, är hennes största dröm en framtid inom försvaret. Helst gruppbefäl.

Hennes ögon slår gnistor när hon talar om logement, hierarkier och skogsövningar. Krig har blivit trendigt, tänker jag där jag står på scenen i mina combatbyxor. Men för Anki började det redan när hon var nio år och fick följa med sin pappa till "flygets dag" på Kallax flygplats.

Den dagen förändrade hennes liv. Då bestämde hon sig för att bli stridspilot. "Jag har alltid varit en pojkflicka", berättar hon med stolthet i rösten. "Int lekte jag med dockor och hopprep. Åh nej, det var bara bus och djävulskap och klättra i träd. Jag var tuff och målmedveten. Jajamän."

Och sedan var hon plötsligt vuxen och insåg att flickor inte fick bli stridspiloter i Sverige. Inte ens om de var pojkflickor var de välkomna. Inte ens om de hade perfekt syn, hörsel och fysik. När försvaret äntligen öppnade upp för kvinnliga stridspiloter utan pms-besvär, 1986, då var vår Anki för gammal. Hon hade redan fyllt 26 år och då var det kört. Men pojkflickor hittar alltid lösningar, hävdar Anki, så hon gick med i Lottakåren och där får man skjuta och kuta i skogen och kanske kan man söka FN-tjänst en dag.

Det är märkligt med alla dessa pojkflickor. Jag beskrev mig alltid som en sådan. Det blottar bara hur naiv jag var. Jag ansåg mig vara en pojkflicka för att jag aldrig lekte med dockor. Jag drömde mer om att bli president än prinsessa, jag slogs med grabbarna, tränade stenhårt när tjejkompisarna ägnade sig åt killsnack, jag klädde mig sportigt och sminkade mig sällan. Mitt hår var lika kort som mina killkompisars som var måna om att poängtera att jag inte var som de andra mesiga tjejerna för jag vann ju Rinkebymarathon och kunde spela både bandy och fotboll med dem.

Ni kan inte ana hur det snacket stärkte mitt självförtroende. Men sedan hände något, jag vet inte riktigt vad, och jag vann inte längre alla idrottstävlingar och så plötsligt blev jag degraderad till de andra små flickorna. Många år senare, när jag av en tidning utsågs till Sveriges Sexigaste Kvinna, minns jag en farbror på en morgontidning som raljerade över att just en pojkflicka valts. Tänk att de utsett en tjej som älskade fotboll, boxning och gangsterfilmer. Dessutom var jag kaxig och det var ju okvinnligt. Då blev jag stolt.

I dag blir jag rasande. Både på mig själv då och på Anki och alla andra pojkflickor i världen, ty vi bidrar bara till att cementera stereotypen av de svaga, smilande sötsakerna som vi flickor förväntas vara. Vi som kallar oss pojkflickor och vänder våra flickflickor till systrar ryggen bidrar direkt eller indirekt till att kvinnor inte står på toppen och njuter av den härliga utsikten. För kompetens och kraft hävdas vara pojkegenskaper. Var finns alla de tuffa flickflickorna? De som kan skryta med att de faktiskt lekte med dockor och hyste prinsessdrömmar och ändå blev starka ledare?

Så snälla Anki där du står i din skog med din AK 5 med gnistrande ögon och bländande leende, skjut sönder myten om mannen och våga vara den kraftfulla kvinna du egentligen är!

Av Alexandra Pascalidou 14 mar 2003 09:04