Fylla, buskhångel och smörlåtar

Jag pratar förstås om tonåren. Nu när jag är en 25-årig morsa så känns det nästan lite konstigt att tänka på det.
Särskilt när sonen hittade ett foto på mig och kompisen taget i Hultsfred -97. "Titta det är mamma" sa han glatt. Nej nej sa jag och tog kortet i från honom.

De flesta tjejer i min ålder, läs de barnlösa, lever väl ungefär samma liv fortfarande. Förutom att de dricker lagligt och inte behöver snatta sprit ut pappas barskåp. Det är då man börjar känna sig gammal, trots att 25 inte är någon ålder. När jag ser ett gäng tonåringar som samlats i grupp och plockar upp folkölsburkar ur sina ryggsäckar så hör jag inte till dem som rynkar på näsan och funderar på att ringa polisen. Jag är väl antagligen inte så gammal.

I stället får jag en klump av nostalgi känsla i magen. Tänk när man var 15 år och totalt jätteförälskad i en kille. Röda kinder och hjärtklappning så fort Han var i närheten. Man trodde att man aldrig någonsin skulle kunna känna så starkt för någon igen.

Och man ville mörda när någon snusförnuftig vuxen sa att "det där är ingenting, du är alldeles för ung för att förstå vad riktig kärlek är". Jag hävdar fortfarande att det är väl just i tonåren man kan känna de där huvudlösa känslorna, den totala förälskelsen och senare den knäckande hjärtesorgen. Då fick man höra att det inte heller var något och att "missar du en kommer det tusen åter" och att snart har man glömt honom. När min 16-åriga lillebror nyligen blev dumpad av sin första flickvän och var helt knäckt så ansträngde jag mig verkligen för att inte kläcka ur mig något sådant. Trots att jag vet att han kommer träffa hur många tjejer som helst innan han stadgar sig så har jag tilltäckligt starkt minne för att förstå att han inte kan se det så.

Jag kan fortfarande inte höra Roxettes "It must have been love" utan att känna den där mysiga nostalgikänslan. Hur många tonårsflickor har inte legat i sitt rum, spelat den på högsta volym och med tårarna strömmande nerför kinderna ylat "but its ooover now"? Även Bryan Adams "Heaven" står högt i kurs när det gäller sönderspelade depplåtar.

Fast mina, och kompisarnas gudar, var Guns n Roses. Och den stora kärleken Axl Rose. En gång höll en killkompis på att reta mig om att han hade sex med sina porriga dansöser och jag började nästan grina. Jag hade en enorm plansch på väggen som brorsan begick dödssynden att klottra på. Idag skulle man ju bara skratta åt något så fånigt men då utlöste det känsloutbrott som inte är av denna världen.

Tonåringar, och speciellt tjejerna, har hormonerna utanpå kroppen antar jag. Det är det som gör att hur mycket man än saknar allt kul man hade så skulle man för allt i världen inte vilja vara där igen. Men det måste vara den mest lärorika perioden i livet.

Jag tror inte jag var speciellt gammal när jag insåg vilken makt man har som kvinna fast då var man förstås bara en flicka även om man inte ville erkänna det. Numera får man ju inte prata om att det är så men jag minns fortfarande kickarna man fick när man insåg att det enda man behövde göra var att vicka lite på rumpan så hade man de dåraktiga killarna i en liten ask.

För att inte tala om vad en djup urringning kunde göra.

Det är tur att de flesta tjejer har en mamma som kan sätta gränser för vad som är okej beträffande klädsel och vad som är för mycket. För i det flesta fall handlar det bara om lek och exprimenterande. En upptäckt att man har något speciellt i och med sitt kön. Men det betydde inte att man på något sätt vill kasta sig in i saker man inte riktigt klarar av än. Så var det för mig i alla fall. Jag vet att några tjejer i samma ålder hade mycket äldre killar och jag kunde aldrig förstå det. Jag tyckte det verkade läskigt och äckligt.

Sen har vi förstås alla vilda fester. När jag sitter på krogen med kompisar idag kan jag ibland tänka att det här är ingeting mot kvällarna vi hade i nian. Häxblandningar var vanligaste drickat. Man kunde ju inte ta för mycket ur samma flaska för så skulle det ju märkas så knepet var att ta lite ur varje.

Vad sägs om en blandning av rödvin, vitt vin, vodka, öl whiskey och sen något mer?

Förstår inte hur man överhuvudtaget kunde få i sig det. Men det gick ner. Sen hade man hur kul som helst i ett par timmar för att sluta inne på toan brevid någon annan sjuk stackare. Det är märkligt att man inte blev avskräckt av alla de gånger man låg och hulkade och sluddrade om att man aldrig mer ska dricka. Och ett under att mamma aldrig förstod något. Men det är väl så att föräldrar inte vill tro något sådant om sina små änglar.

Det pratas en del om tonåringar och deras alkoholkonsumtion, och att det kan leda till framtida alkoholism. Jag måste ändå hävda att jag tror att även detta är en viktig del i ens utveckling. De flesta tonåringar har testat på att dricka och de flesta blir inte alkisar. Jag tror att det är en del i vuxenproccessen helt enkelt. Det som är farligt är väl snarare vad man kan råka ut för när man är på fyllan. Jag blir blek när jag tänker på hur oförsiktig man faktiskt var. En tro på sin egen odödlighet kanske. Vi kunde glatt följa med okända killar hem för att bara ta ett exempel. Det skulle aldrig falla mig in att göra idag. Men vi insåg inte att alla kanske inte var så snälla. Eller när jag och bästisen badade halvnakna i Sergelfontänen undet vattenfestivalen. Rena turen att vi inte blev arresterade.

En annan viktig del av tonåren är alla gräl med föräldrarna, speciellt mamma. För mig var det personen som enbart var ute efter att förstöra mitt liv.

En hagga som inte fattade någonting.

Jag brukar undra hur hon kan vara snäll mot mig idag med tanke på hur vidrig jag var mot henne. Hon skrockar bara och säger att hon visste att det var en övergångsperiod. Vi bråkade ständigt.

Jag hade inte passat tiden så därför fick jag inte gå på den där viktiga festen. Alla som någon gång varit i den sitsen vet hur knäckande det är. Så man skek, gapade och grät om vartannat. Utan resultat. Jag vet inte om jag hade klarat att stå på mig men mamma gav sig aldrig.

Nej är nej och jag tänker inte ändra mig. Och jag tyckte det var mest synd om mig i hela världen och att ingen hade en sån elak mamma som jag. Jag låste in mig på rummet och skrev elaka saker om henne i dagboken och funderade på att utöva voodo. Nu inser jag förstås att hon gjorde helt rätt men då tyckte jag att hon var så otroligt orättvis och gjorde det av ren elakhet. Och det fick hon minsann höra också. Det är när jag tänker på såna saker jag är glad att den tiden är förbi och aldrig kommer tillbaka. För jag kommer ihåg hur dåligt man mådde ibland, hur ledsen man kunde vara. Saker som idag inte betyder någonting var rena knäcken. De killar man grät blod över minns man knappt namnet på nu.

För några veckor sedan hamnade jag framför min första kärlek på tunnelbanan. Honom jag trodde jag skulle älska tills jag dog, honom jag aldrig skulle komma över och som orsakat många mascarafläckar i dagboken. Jag kände inte igen honom först. Det var när jag märkte att han tittade igenkännande som polletten ramlade ner. Ingen av oss låtsades om något. Jag gick av med ett leende på läpparna med en undran om vad det var han hade som jag föll så stenhårt för.

Jag är som sagt glad över att det är över nu. Men när jag ser på lillebror och hör hans och kompisarnas planer för helgen eller stöter på två sminkade fnissande tonårsflickor som utstrålar spänning inför kvällen känner jag faktiskt saknad.

Självklart kan man ha hur kul som helst som vuxen. Men aldrig som under tonåren. Man vill absolut inte tillbaka dit men vill för allt i världen inte ha det ogjort heller. Och jag ser fram emot sonens tonår med både spänning och bävan. Det sägs att flickor är jobbigare än pojkar i den åldern. Jag får hoppas att det är så.

Av Magdalena Klinga 06 mar 2003 09:57