Sex and the city och verkligheten

De flesta inser väl att det inte är så väldigt många tjejer som köper fyratusenkronorsskor och dricker glamorösa drinkar i slankiga designerklänningar vareviga kväll, men det är inte det. Vi förstår att livsstilen tillhör rekvisitan som gör serien till saga.

Däremot kan man ju inte låta bli att avguda Carrie & co för att de representerar den moderna, frigjorda kvinnan som vi gärna föreställer oss henne: intelligent, framgångsrik, magnifikt social, självständigt singel och skrupellöst sexuell.

Männen kommer och går i hennes liv på hennes villkor. Hon tar vad hon vill ha och ratar raskt när han inte passar längre. Då spänner hon på sig Guccisandaletterna och går vidare - men det är just här felet ligger. Inte i att tjejer inte vill och kan ha sex när och med vem hon vill. Problemet är bara att verklighetens män inte delar den bilden.

Män tror inte att även kvinnor kan ha en luststyrd syn på sex, utan verkar leva i övertygelsen om att en tjej som har sex automatiskt börjar drömma om äktenskap och livslång kärlek.

Jag ska ge ett par aktuella exempel. För ett par veckor sedan hade min väninna sex med en kille. De hade en härlig natt, men hon kände att hon inte ville något mer så hon ringde inte. Och inte han heller. En vecka senare hamnade de på samma bar och kalabalik uppstod. Hans vänner bildade enad front för att till varje pris skydda sin kompis från all kontakt med henne. Medan mannen i fråga planlöst sökte skydd i de mörkaste hörnen kom vännerna med jämna mellanrum patrullerande för att lägga armen om min väninna och med medlidsamma röster "hur är det meeed dig ..." beklaga sorgen.

Förra veckan hände följande: jag gick ut för att ta en drink med en kille som jag träffat en gång och sedan sms-flirtat med. Han bjöd ut mig och jag sa ja och vi hade en bra kväll som slutade med hångel. Men vi sa ingenting om att träffas igen. Nästa dag meddelade han: "Kära Jenny, det gick lite för snabbt i går, jag vill inte inleda ett förhållande."

Visserligen kan man göra en bokstavlig tolkning - han talar om att han inte vill ha ett förhållande med mig.
Men av någon anledning tror jag att det här är troligare: vi har hånglat vilket gör att han förutsätter att jag ser honom som min nästanpojkvän och han tycker att det är bäst att krossa illusionen så snabbt som möjligt.

Jag tror att stereotypen fortfarande lever: män kan skilja mellan sex och kärlek men kvinnor kan det inte. Jag för min del kan inte tänka mig att börja prata om ett eventuellt framtida förhållande efter en enda träff, inte heller om den lett till sex.

Därför känner jag mig både reducerad till en viljelös mes och förpassad till ett ofrivilligt underläge när någon utan att känna mig överhuvudtaget tror sig veta vad jag vill eller känner eller tänker om min framtid.

Jag trodde att den tiden var över då bara killen kunde vara den handlande aktören och tjejen den passiva mottagaren.
Det är ju inte det vi får lära oss i "Sex and the city". Där är det snarast ombytta roller. Men jag har aldrig sett en man framställas på motsvarande sätt: nedbruten över relationsdrömmen som gick upp i rök efter engångsligget.

Av Jenny Bergström 01 mar 2003 09:34