Den årliga turnéringen

Här är det inte bara rätt svar som räknas utan också den mest överlägsna rösten, eller varför inte den mest intellektuella utsvävningen runt ämnet.

Frågan är fel ställd, och i ämnet filosofi kan man inte ha en gymnastikfråga. Till slut hettar det till ordentligt och ett håll käften! Eller idiot förekommer titt som tätt, medan tärningen flyger ned på golvet och gör nästa förbannad, och då kan det låta så här; nu blir det ingen mer dricka eller, men slå ordentligt någon gång, kan du? Det var väl inte med meningen. - Nehej du. Nu är tiden ute, nu måste vi få ett svar. Ni fick ju fem minuter, varför ska inte vi, och så vidare.

Klockan är snart ett på natten och många är trötta redan vid julklappsutdelningen som vi i vanlig ordning håller så sent som möjligt.
Tomten är lätt stressad och trött. Tre fyra klappar klarar han att dela ut innan han börjar ge tecken till en moster närmast barskåpet, att utan en rejäl cognac blir det minsann inga fler klappar.
Tio minuter har gått, och papper börjar att yra runt de minsta och mest besatta barnen i familjen. Det slits och kastas. Jag som är ett av de äldsta barnen får öppna mina i min egna lilla värld. Det ända som jag tänker på är: var det så här förut?

Jag vill minnas att jag kunde öppna i min egna takt och därefter tacka vederbörande för en fin leksaksbil eller tröja. Jag har börjat med en helt ny taktik, efter det att barnen är klara och lugnet lagt sig efter tomtens utkastande går jag lugnt runt och delar ut kramar och tack. Det är min nya tradition.

Nu bärs det fram femton olika sorters kakor, bullar, godis, choklad och annat som hör en riktig frossa till. Sprit i fina förpackningar bärs fram till kakaltaret där det bjuds friskt tills någon nämner vickning - vi måste äta lite Jansson. Det sprids en viss ångest i rummet och en del skruvar sig i de redan för små nyinköpta julkläderna. Men visst ska det ätas mat. När alla väl har fått sig minst en sked Jansson bär det av in till matsalen där det är framdukat lite choklad och intet glömda finförpackade spriten.

Här är det, nu är vi framme vid årets högtid, nu ska vi dela oss i förhoppningsvis jämna lag och skrika, stöka och slita familjen genom den årliga TP-turneringen. En som ska kunna litteratur klappas snällt på ryggen av naturvetaren medans kusinerna hopas runt för att försöka få ta del av det mest konstiga fenomen som alltid uppstår när fulla, mätta, trötta och framförallt mycket varma deltagare ska mäta sina hjärnor.

En tystnad lägger sig i rummet, det är dags för startskottet, man ser en moster som stretchar mot en dörrkarm en annan ses hämta styrkande grå luft på balkongen. Mormor glider ner i en pyjamas och smyger ned till undervåningen, där hon har staplat upp en hög med kiosklitterära verk. Någon tärningsutvald läser första frågan: vad hette generalen som trotsade Hitlers order i Stalingrad? Tystnaden är fortfarande öronbedövande. Nu hörs första ledtråden tätt följt av ett, hysch! Nu vet både ni och jag att det inte är långt borta. Som tur är ska vi fira jul även nästa år, och det tar nog ett år innan man känner att det inte är skadligt.

Av Don Mingus 01 mar 2003 10:08