Romantik kan bli ett skolämne

I verkligheten finns ingen Farbror Blå, bara en Fröken Dröm och vill man få ihop det med henne, räcker inte en stum flört i sagoland.

Herr Stöddig berättar länge och gärna ingående om sina goda egenskaper. Likt Lars Leijonborg kallar han sig gärna feminist, vilket han är precis så länge som det finns tjejer i närheten. Äter gör han med gaffeln i högerhanden, då vänsterhanden enligt honom bara har två användningsområden - knäppa upp sina och andras underkläder och hålla fingrarna i kors under middagens konversation.

Herr Lyssna läste som pojk i sin systers Vecko-Revy om Herr Stöddig och svor på att aldrig bli en känslokall "player" som han. Att vara ett stöd till sin flickvän och lyssna till henne ser han som den mest ärevördiga av alla livets dygder.

Hans förhållanden är rena fallstudien i envägskommunikation. Hon talar eller skriker, han lyssnar noga och nickar alltid lika instämmande till svar. Tänk er ett 40 år långt intervjuprogram med Stina Dabrowski, så underhållande brukar Herr Lyssnas äktenskap bli.
Herr Timid berättar vid första dejten ingående om hur osäker han är som man och om hur hans föräldrars skilsmässa fått honom att omvärdera kärlek och ärlighet. Han ser sig som ett misslyckande, något han påpekar var 5:e minut från första dejten, tills det att han motsträvigt undertecknar skilsmässopapperna och utbrister - "vad var det jag sa!".

Vilken herre som bäst passar in på mig, det får de stackars tjejer som haft oturen att gå ut med mig avgöra. När jag bjudit ut Fröken Dröm på dejt är jag ett svettigt nervvrak. Det har hänt att jag på telefonen hållit för näsan medan jag väste fram hur jag helt oväntat drabbats av en svår allergichock, orsakad av en extrem och tidigare okänd form av laktosintolerans, bara för att slippa. Om jag mot förmodan dyker upp, slutar mina dejter med att jag, lite för onykter, hänger över restaurangbordet och bedyrar hur jag drunknar i hennes djupblå ögon. Kvällen brukar avrundas med att jag frågar upprepade gånger på allvar om hon vill följa med mig hem och spela Monopol. Turligt nog har aldrig någon accepterat den dubbeltydiga inbjudan, då jag saknar bräde och är en erkänt dålig förlorare.

Jag är i gott sällskap, om jag får tro mina tjejkompisar i alla fall. Enligt dem är svenska män undermåliga kavaljerer. Ett charmerande sätt ligger inte i vår kultur. Förr räckte det med att dricka sig medvetslös på brännvin och hångla bakom någon gran utanför en folkpark. Om du lyckades ta dig hem med flickan, utan att bli nedslagen av Bulten från Bo, då var det fritt fram för era familjer att växla några kor och gifta bort er.

Olyckligt nog är vi än i dag samma grobianer som vi var på Frödings tid, vi bara maskerar det väl. Man kan ta Bulten från Bo men man kan inte ta Bo ur Bulten. Vi är en samling bönder, inga Casanovor och Don Juans. Charm och takt är inte några av våra naturliga karaktärsdrag.

I Sverige äter man från hela kostcirkeln och tror att allt går att lösa med utbildning. Om födslotalen går ned ytterligare kommer ni få se att "romantik" blir ett nytt grundämne i skolan, som matematik och engelska. Tänk er, då kan ett specialarbete i nian vara att bjuda den sötaste tjejen i klassen på middag. Det hade varit roligare än det ämne jag valde - "hundra svenska grodor".

Av Jens Grede 28 feb 2003 07:01