Lagom är bäst, även vid integration

Jag var på ett bröllop för några år sedan. Blandäktenskap kallar många det. En afrikansk man gifte sig med en svensk kvinna. Fullständig integration.

De uppsluppna afrikanerna och de något återhållsamma svenskarna satt uppdelade på var sida om brudparet. Fullständig segregation.

Där satt vi alla, från länder som Nigeria, Ghana, Uganda, Ungern, Jugoslavien, Indien, Sverige och Finland. Människor med olika erfarenheter och idéer, och så mycket att ge varandra, om vi bara vågade ge och ta emot.

Så här i efterhand ser man det givetvis på ett annat sätt. Man borde ha "tvingats" in en gemenskap med varandra, även om det hade varit stelt till en början. Man borde inte ha fått chans att välja den enkla vägen, att sätta sig bland dem man redan kände.

Mat, dryck, dans och musik verkar vara gemensamma faktorer som människor kan ta del av och känna gemenskap i. Vi har under flera år hunnit vänja oss vid utländska maträtter som kåldolmar, falafel, pizza och kebab. Många skulle säkerligen ha svårt att tänka sig ett liv utan dem att förgylla den stressiga vardagen med. Kaffe och te likaså.

På bröllopet var den afrikanske killen som hade hand om musiken stressad över att inget hände. Många hade inte kommit på utsatt tid, och under tiden vi alla väntade ville han spela dansant musik så att vi kunde dansa samtidigt som vi åt mat, såsom många afrikaner är vana vid. Andra ville bara sitta och avvakta, äta i lugn och ro till lugnare musik, såsom många svenskar är vana vid.

Den ena vill vad den andra inte vill. Då gäller det att kompromissa. Musik ville vi i alla fall lyssna på.

Det kommer aldrig att finnas en bra dag att starta integrationsarbetet på, för det är redan igång, även om det kan tyckas gå långsamt. Men jag antar att jag får anamma det svenska uttrycket; lagom är bäst. För precis som med potatisgratäng och min finska favoriträtt kålrotslåda måste man ha tålamod för att det skall bli ett bra resultat. Båda rätterna behöver sin tid i ugnen, precis som befolkningen i landet Sverige behöver sin tid att vänja sig vid det man i dag kallar annorlunda.

Men vore det inte underbart om vi alla hade en vilja att se och upptäcka alla fina egenskaper hos människan, istället för att låta oss luras av fördomsfulla tankar, utseende och bakgrund och på något sätt legitimera nödvändigheten i det fortsatta främlingsskapet?

Av Sari Hänninen 27 feb 2003 13:58