Hattparaden

En gång läste jag om ett äldreboende beläget i en förort.
Lokaltidningen som presenterade nyheten och informerade läsaren om hur trevligt de gamla hade i samband med Valborg, publicerade också bilder på de äldre.

"Hattparad är jättekul!" var rubriken.

Eller något sådant.

Följaktligen kunde man alltså läsa om hur senile Rune själv hade skapat den fenomenala kreationen av tidningspapper och tapetklister, så kallat pappääää maschääää.

Rune såg jätteledsen ut där han satt i sin rullstol, omgiven av entusiastiska vårdbiträden utan förnedrande huvudbonader, stirrandes in i kameran med gapande tandlös käft och flörtkulor dinglande från brättet.

Han såg inte alls ut att tycka att hattparad var jättekul.

Det kallar jag kvalitativ vård.

Minsann.

När vi hade friluftsdagar läs: nazism i lågstadiet, brukade dessa avslutas med hattparader.

Det fanns barn som tyckte det var underhållande. Sen fanns det barn som jag, som tyckte det var ett jävla trams.

Rune såg ut som en sån som jag.

En sån som tycker det är jävla trams.

Jag antar att Rune fick ungefär ett år till i livet. Jag undrar hur många gånger de förbannade pysslande vårdbiträdena läs: nazisterna hann förnedra honom och knulla honom i röven med raggsocka och grovsalt, mentalt alltså, innan Rune fick dö.

Förhoppningsvis utan liggsår, och utan hatt.

Med eller utan flörtkulor.

Av Steena A:sson 24 feb 2003 16:40