Filmare likställer indianer med djur

Hon hade ägnat kvällen åt att titta på inspelade program och då råkat hamna mitt i "I afton Lantz" från den 4 oktober. Men det hon var upprörd över var inte själva programmet utan en intervju med naturfotografen och filmaren Mattias Klum. Trots sitt exalterade tillstånd hade hon tagit sig tid att ordagrant transkribera ett avsnitt ur intervjun och läste nu högt för mig i telefonluren:
Annika Lantz: Finns det några olika hierarki på djur?
Mattias Klum: Ja, det gör det säkert, men det har jag nog struntat i så här långt - alltså jag blir lika lycklig av en skalbagge som ett lejon alltså...

Annika Lantz: Jaha, vad trevligt!

Mattias Klum: ...eller en indian, alltså rent så här, bildhierarki har jag aldrig tänkt på, utan jag blir, jag blir fullständigt betagen av ett ämne och sedan så är jag fast.

"Skalbaggar och indianer, tänk om han sagt skalbaggar och norrlänningar?" suckade min kollega. "Och vad säger du om det här i Världsnaturfondens tidning WWF Eko nr 3-2002 där årets Pandabok "Rovdjur" slås upp? Så här presenteras en av författarna: "De senaste åren har det blivit mer av finska björnar och järvar, kompletterat med indianer och varg i USA?" Jag kunde nu inte säga så mycket om enskilda filmares syn på vilka människor som är mer natur än andra, men yttrandena är typiska för en syn på natur och kultur som präglar naturfilmen i stort.

Naturfilm är inte rena avbildningar av natur, men vi tv-tittare förleds gärna att tro det, något som branschen inte har så mycket emot. I själva verket är naturfilm representationer av natur. Hur man än ser på saken är naturfilm alltså aldrig detsamma som natur: så fort människan via teknik betraktar och avbildar naturen sker ett steg från natur till kultur. Frågan är om det alls går att separera de två.

Ett kännetecken för hur gränser dras upp mellan natur och kultur i naturfilm är att människor inte finns med på bild i dem. Människor är inte "natur", de är för mycket "kultur". Därför läggs åtskillig energi ned på att klippa bort medarbetare som råkar komma i bild eller de turister och turisthotell som det alltid vimlar av, särskilt i de afrikanska naturparker som så många filmer är tagna i.

Men det kan tyckas som om en motsatt trend är i rörelse inom naturfilmen då det på senare tid gjorts flera prisbelönta naturfilmer där människan spelar en stor roll. Ett exempel är Vision Man från 1997, som handlar om en 87-årig inuit och hans jaktminnen. På den internationella naturfilmsfestivalen i Bristol år 2000 stärktes trenden med en naturfilm som sensationellt vann första pris och som handlar om ett primitivt folk i Afrika som jagar på ett sätt som liknar rovdjurs. Detta kan ses som att gränsen i naturfilm mellan natur och kultur i form av människor har börjat upplösas. Men sanningen är nog snarare den att gränsen har flyttats, att vissa människor inkluderats i det naturbegrepp som kännetecknar naturfilm och som alltid funnits i det västerländska sättet att tänka. De människor som är huvudpersoner i naturfilmer är nämligen så kallade primitiva folk som inte får representera kultur utan snarare natur. När ska vita medelklassvenskar placeras i den positionen, förutom i Mikael Kristerssons lysande filmer som "Pica Pica" och "Falkens öga" där vanliga svenskar utgör ett lika självklart inslag i berättelsen som skator och falkar?

Av Hillevi Ganetz 24 feb 2003 08:51