Människors flathet när det gäller sabotage på allmän egendom upprör mig. Förutom klottret som vi passagerare ser på bussar och spårvagnar varje dag rapporteras det om förstörda stämpelmaskiner, fönsterrutor med mera.
Visst finns det en och annan som opponerar sig och vågar öppna käften, men det tycks inte hjälpa om till exempel invandrarungdomar utför dåden då den som säger till automatiskt stämplas som rasist.
I en grupp kan människan få en falsk trygghet och när gruppens identitet tar över ser man inte så allvarligt på moral och etik. Kanske tar man sig mod att göra saker man inte skulle våga göra ensam.
Detta står i bjärt kontrast mot den enskilda, och ibland svaga individen. Och tyvärr har ’sköt dig själv och skit i andra’-ideologin på allvar slagit rot i Sverige.
Passitiviteten skrämmer mig - samtidigt som jag förstår hur svårt det är för en utomstående att sätta gränser för andras beteende. Man vill inte lägga sig i, uppfostra andras ungar eller dra till sig uppmärksamhet. Istället hoppas man att någon annan hjälte skall ta över rollen som rättviseskipare.
Men även om vi inte vill dra uppmärksamheten till oss - har vi inte till lugn och ro? Se bara på förhållandet grannar emellan.
Själv drar jag mig för att klaga på de grannar som jag ibland upplever som störande. Hellre än att konfrontera och försöka nå ett samförstånd tiger jag i det tysta, av rädsla för att förvärra situationen. Människan har ju som bekant svårt för att ta kritik - även om den är konstruktiv.
Genom vårt beteende gentemot andra lär vi varandra hur vi vill bli behandlade. Och det verkar som om vi vill ha ett känslokallt samhälle där endast ett fåtal bryr sig om den allmänna egendomen. Och frågan är väl om det sen är så långt kvar till att man av rädsla för att själv råka illa ut ignorerar om en medmänniska står inför en hotfull situation.
Det är inte alltid lätt att tyda den outtalade kulturella grammatiken men uttrycket man ger vad man får kan vara något att ta fasta på. Kanske är det dags att ta ansvar för mer än bara sig själv? Så tänk på att ge andra det du själv vill ha från dem - innan det är för sent och du själv blir ett offer för människans flathet.
Av Sari Hänninen 19 feb 2003 09:02 |
Författare:
Sari Hänninen
Publicerad: 19 feb 2003 09:02
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå