Pugh och brorsan, mina hjältar!

Han är lite sen. Spelningen skulle börja klockan nio, nu närmar den sig halv tio och publiken som stått och hängt i baren och vid de små borden utmed väggarna börjar samlas framför scenen. Lokalen är Debaser i Stockholm och en man i femtioårsåldern som smyger omkring i det svaga strålkastarskenet och kopplar sladdar, flyttar stativ och vrider på förstärkarreglage. Det är han, Pugh. Inga "råddare" som gör skitgörat. Han stressar inte, det är avspänt och vi väntar tålmodigt. Då och då blickar han ut över oss och jag undrar vad han tänker, om han är nervös.

Självklart är vi många över fyrtio i publiken, men vi står sida vid sida med tjugoåriga grabbar i likadant Jesushår och skägg som Pugh hade på debutalbumet "Ja dä ä dä" 1969, den första svenska poprockplattan. Då var jag bara sju år, men det hade dykt upp en tonårskille i mitt liv. Jag hade plötsligt fått en storebror, en halvbror, som flyttat in i det lilla rummet bakom butiken på macken där vi växte upp. Han spelade självklart Pughs platta och jag har alltid förknippat "Små lätta moln", "Hog Farm" och "Dinga Linga Lena" med min bror. Där står vi nu och väntar på Pugh, min bror och jag och lillsyrran. Jag har försökt "sälja in" Pugh på min syster så länge både hon och jag kan minnas, utan framgång.

Pugh inleder med "Jag är en liten pojk" och nog verkar han lite nervös. Gitarrspelet är en aning svajigt men låtvalet är helt rätt. Hela publiken ylar med i refrängen:

- Vad skaaa du göööööra seeeeeeen?

- Plocka blommor åt en veeeeeenn, svarar Pugh förstås.

Tryggt och skönt. Det var Bernt Staf, han med "familjelycka", som hjälpte till med den texten.

Jag ser mig omkring och undrar om alla dessa vaggande låtsasjesusar, som hämtade ur filmen Tillsammans, inser vilket genomslag Pugh hade när han debuterade. Då fanns ingen artist som Håkan Hellström, ingen grupp som Kent. Svenska artister imiterade Beatles och Stones eller sjöng schlagers, så när killen med det konstiga artistnamnet dök upp - han kunde ju inte slå om han kallade sig Torbjörn Rogefeldt - var han först med att sjunga poprock på svenska för en ung publik.

Det känns skönt att han låter precis som då, trots att han verkar lite sliten. Men är det inte något evigt ungdomligt över hans kroppshållning? Lite Jaggerskt-Sundströmskt-Skifskt? En av dessa tre skymtade jag förresten i publiken. Pugh har ett linne under den ärmlösa jeansvästen, något en kvinna i hans ålder aldrig skulle komma på tanken att uppträda i.

Det slår mig att det låter så mycket och så bra, trots att de bara är tre på scenen. Mia Kempf på bas vaggar trygg som en urmoder och bakom trummorna studsar Benna Sörman som en skallig Animal i Mupparna. De verkar ha kul ihop, men när Pugh presenterar sin första gäst blir stämningen med ens lite högtidlig. "Ni kommer inte att tro era ögon" myser han och välkomnar Jojje Wadenius som får hjälpa till med "Surabaya Johnny". Jag förklarar för min nio år yngre syster vem Jojje är och nynnar "ett barn ska jag ha när jag blir stor..." men hon ser ut som ett frågetecken.

Programledaren från TV:s Kulturnyheterna står intill oss och ler igenkännande vid varje nytt intro, men halvvägs in i konserten har han tröttnat på surroundeffekten och flyttat sig en bit bort. Min bror är nämligen extremt ordbegåvad och kan citera Cornelis och Pugh som andra rabblar alfabetet, speciellt när han fått lite innanför västen. Självklart sjunger han med denna kväll och när Pugh någon gång kommer av sig sufflerar han, men inte särskilt diskret ber härmed om ursäkt å hans vägnar, Kultur-Kristofer. Ingen inom en radie av tre meter missar en stavelse. Jag är rätt glad att vi inte stod närmare mitten framför scenen. Under en av kvällens höjdpunkter, då Pugh och hans son duellerar på bluesmunspel i en helt sanslöst skön "Jag har en guldgruva", bestämmer sig Pugh för att traska ner i publiken. Min bror hade inte tvekat att greppa micken.

På väg till Debaser var jag lite orolig att jag hade för högt ställda förväntningar. Då blir man oftast besviken. Men jag kände mig varm i hjärtat när jag gick därifrån. Snart ligger Pughs samlingsbox på skivdiskarna. Som av en händelse är hans 70-talslåtar soundtrack till filmen "Sprickorna i muren" som haft premiär i dagarna. Det finns alla möjligheter att upptäcka honom alltså.

Nog för att det råder en 70-talsnostalgivåg just nu men Pugh är alltid aktuell. Han är tidlös, opretentiös och sympatisk. Han gör sin grej, som han alltid gjort.

Tre dagar senare är min syster fortfarande helt tagen... äntligen!

Av Anna-Carin Collin 17 feb 2003 16:50