25:öres kärlek

Mår riktigt illa. Jag ligger där i min säng, gud vet hur längesedan den blev renbäddad. Har varit dåligt sedan igår kväll men har inte behövt springa upp och kräkas än. Är lite rädd för att kräkas, delvis gör det ont av kramperna och sedan gör det ont när hon blir arg på mig.

Vet inte vad klockan är, har inget begrepp om det men det är mörkt utanför mitt fönster, höstmörkt. Jag hör avlägset steg ovanför så de är vakna, både hon och han. Ångest fyller min 8-åriga själ, ångest över att magen vrider sig i spiraler och att det kryper i hela kroppen. Kallsvetten bryter fram och salivutsöndringen i munnen ökar snabbt. Jag blundar, ligger rakt på rygg, helt stilla. Kanske om jag inte rör mig så klarar jag mig, kanske.

Försöker tänka på annat och tankarna rusar runt som myggen en varm sommarkväll här i djupaste Norrbotten. Försöker komma ihåg om jag ätit något konstigt, men minns sedan med en vuxens förstånd att det går magsjuka just nu. Funderar på om Peter också är sjuk, eller kanske Margaretha som jag i allra största hemlighet är kär i. Hoppas Janne e sjuk, eller förresten hoppas han är i skolan då jag inte är där för då kan han inte... "aj fan", det vrider om igen och jag öppnar ögonen och stirrar rakt upp i taket.

Tittar en stund på de flygplansmodeller, i skala 1:72, som hänger i taket. De allierade mot axelmakternas. Ordning och reda i taket. Är mest nöjd med min Hawker Hurricane, där jag fick till kamoflagemålningen så bra.

Får en riktigt sur uppstötning och inser att det inte kommer att gå längre. Jag reser mig mycket försiktigt upp, måste hålla munnen stängd för nu är den helt fylld av illasmakande saliv. Tar de fem stegen mot dörren, öppnar den tyst, vill inte att hon skall höra mig. Går de 12 trappstegen upp, hör att hon är inne på sitt rum, sitt rökinpyrda rum som jag avskyr så. Jag sneddar ljudlöst in till höger mot badrummet och hinner precis få upp locket innan det kommer. Det gör så ont och jag kan nästan känna när ett blodkärl i ögat brister.

En evighet senare är det över, jag känner mig smutsig, ful, värdelös som inte kunde hålla mig och det stinker verkligen inne i badrummet nu. Hör snarare än ser då ögonen är fyllda av tårar, hur han sticker in huvudet och frågar hur det går och jag svarar med frånvarande röst "det går bra... pappa". Han går till vardagsrummet och gör något, vad vet jag inte.

Bara ett ögonblick senare hör jag som genom bomull stegen från henne. Hon står strax bakom mig och jag känner mig mer värdelös än det som nu simmar omkring i toalettstolen. Utan ett ord vänder hon sig om, tar ett steg in i hallen och stoppar handen fickan på sin illaluktande rock som hänger där. Hon vänder sig mot mig och jag möter hennes blick fastän jag knappt ser henne genom den regniga hinna som täcker ögonen. Hon sträcker fram sin hand och säger, "vad duktig du var, som hann upp till toa...". Med gråt i hals och fortfarande väldigt frånvarande röst sträcker jag fram min darriga hand och svarar tyst "tack mamma..."

Efter att ha tagit emot "belöningen" tar jag mig ned till mitt rum igen, kryper ner i min säng utan att ens haft vett att borsta mina tänder och gråter. Ingen hör mig ingen ser mig. Jag vet att jag har en syster men vart är hon? Efter en stund sätter jag mig upp, öppnar min hand och tittar på kärleksbeviset i min hand, en ganska gammal och nött tjugofemöring.

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Magnus Nilsson 17 feb 2003 16:51