En änkemans morgonbestyr

Kikar försiktigt över täckets kant och ser att klockan blinkar systematiskt 00:00.

"Midnatt, bara? Vad härligt... sex timmar kvar att gosa i sängen. Inget jobb på länge, arbetet kan vänta."

Men sinnen fördunklade av avbruten dvala börjar klarna... 00:00? Och varför blinkar klockradion hela tiden? Hur kan det var så ljust ute?

En snabb titt på armbandsuret visar att verkligheten är 07:27 i stället.

"Åh, Herregud! Nu är det kris! Men vi hinner!" tror han.

"GRABBAR!!!!" 8-åringen och 10-åringen sover ännu sin oskyldiga vila, intet ont anande, innan de attackeras av en alltför frustrerad fadersgestalt.

"Är ni vakna?" Att skaka liv i dessa två är oftast omöjligt, så varför skulle det vara annorlunda en morgon som denna?

"Vi har försovit oss", skriker den nu klarvakna pappan så försiktigt som det någonsin går. Unisont protesterar de naturligtvis. Morgonstund har guld i mund, har ju någon snusförnuftig typ sagt.

Slutligen får han liv i dessa halvsovande varelser med håret på ända och pyjamasbyxorna halvägs ner på den andra. Frukosten slängs fram under klagan a la Verdis Fångarnas kör.

Mmm, det här blev ju en riktigt stämningsfull frukost, muttrar han...

"Ja, visst ja! Jag har ju en dotter också!"

Busvisslingen upp mot övervåningen som följer efter detta insiktsfulla konstaterande borde väckt den tröttaste björn i sitt vinteride. Men icke då! Efter enträgna väckningsförsök konstaterar tonårsdottern iskallt att hennes far måste ha någon sorts skada någonstans. På ett mycket centralt ställe.

"Ge dej, Farsan! Jag har ju sovmorgon!"

"Jaha, var det idag? Sorry!" Tonårsdottern vrålar "Stick!" medan han drar sig ursäktande tillbaka för att få morgonstöket avklarat på ännu en rekordtid.

Nu är det bara hundarna som ska få göra sin morgontoalett. Verandadörren slängs upp på vid gavel och friheten för dessa två fyrbenta väntar där ute bland äppelträd och krusbärsbuskar. Bröderna Bus kläs på i all hast, tandborstarna laddas med tandkräm och den förlorade kontrollen över tillvaron börjar sakta återvända. För ett ögonblick i alla fall…

"Pappa! Var är mina gympadojjor?" Att dom ska stå på sitt vanliga ställe i hallen, förklarar han under tiden som han förvånat konstaterar att det bara kom in en hund från trädgården.

"Hallå, vart tog du vägen, hundskrälle?"

"Pappa! Jag hittar bara en sko! Jag springer mycket snabbare om jag har två", gastar den lille utifrån hallen.
Det är nu frustrationen rullar in på allvar. En jycke inne, den andra helt väck.

Svordomarna som här följde har dock censurerats bort av hänsyn till läsarna.

Efter 45 minuters letande och sökande, pendlande mellan hopp och förtvivlan, kommer den kommunala picknickförvaltningen spatserande i form av en glädjespridande förskolegrupp på väg mot dagens äventyr.

När den lilla fräkniga Stina-i-Saltkråkan-typen hör att han är ute och letar efter en bortsprungen hund, övertygar hon alla andra busfrön i gruppen, att den är säkert död.

"Så brukar det vara, förklara hon allvarsamt, först springer dom bort, sen dör dom bara."

"Jaha, så ni har inte sett till henne. Ja, tack för hjälpen i alla fall, men nu måste jag jaga vidare."

"Min pappa brukar också jaga" hör han Saltkråkan-Stina fortsätta, medan han än mer förtvivlat skyndar vidare i sin nervösa jakt.

Tre timmar senare kan en sönderstressad hundägare skamset lösa ut sin hund hos polisen.

Nere i källaren på polisstationen sitter en glad svansviftande jycke med ett stort tuggben i mungipan som Winston Churchill. "Nämen, hej husse! Är du också här?" utstrålar hon.

"Varsågod, skrattar polisen, här har vi dagens fyllhund" säger han och skrattar ännu högre.

Jag tror inte vi behöver ta in henne i något brottsregister. Det får bli en varning den här gången, säger den trevlige konstapeln med ett stort leende och klappar om hunden innan avfärden hemåt.

Husse skäller och gnäller på sin fyrfota levnadskamrat på hemvägen om fyllceller, om brottsregister och om polisutryckningar. "Du är ju för sjutton kriminell!"

Vad han inte tänkte på, mitt i villervallan, var att ta reda på vem den vänlige var som tog hand om den herrelösa hunden, erbjöd den skjuts i sin bil till polisstationen och såg till att ingenting egentligen hände.

Att glömma sådant, DET är väl nästintill kriminellt?

Så känner du igen dig, gode medborgare?

Tack, så hemskt mycket!

Av Matti Ståhlberg 13 feb 2003 17:24