Det var en gång en jätte som hette Posten

Det var en gång en jätte som hette Posten. Han ägde många kontor över hela riket, dit småfolket kunde komma och gå för att hämta eller lämna paket. Där kunde de även betala räkningar, hämta ut pengar, köpa frimärken, vykort och kuvert. Minijättarna som arbetade åt Posten delade ut brev i hela riket.

En dag kände sig jätten Posten mycket trött på sitt jobb och började fundera på om det inte fanns något annat sätt att tjäna pengar på, utan att behöva anstränga sig så mycket.

Han funderade länge och väl och en dag sprang han på sin kusin Jätten Nörd Banken även kallad Nördis. De gick till krogen och satt där och utbytte tankar; Nördis hade minskat på sina minijättar och gjort sina kontor stela och kalla. Nördis tanke hade fungerat, nu kom det väldigt lite småfolk till hans kontor, de började göra sina ärenden via sina datorer istället. På så sätt kunde Nördis avskeda några minijättar och han tog extra betalt för den personliga servicen. Posten tyckte att det var en strålande ide och de slog ihop sina påsar.

En natt drömde Posten en märklig dröm, när han vaknade ville han genast förverkliga den. Han ville prova i liten skala först. Ute i de små byarna stängde han alla sina kontor och fick butikerna där att ta över hans service. Småfolket klagade, men vad mer kunde de göra, de fick ju anpassa sig.

Jätten Posten såg sin chans, han hade makt och den skulle han använda. Han började med att höja portot, öka avgifterna på all service, även för att ta ut pengar. Småfolket spottade och svor, medan Posten bara skrattade och log. Sen fick han igenom sin vilja, att låta butikerna i hela riket att ta över all service för en liten nätt summa. Småfolket var nu mycket arga, men Jätten posten var bara glad.

Tyvärr så hade han inte tänkt på sina kusiner, Jättarna Telia och SJ som också hade fått samma tanke, att tjäna så mycket pengar för så lite jobb som möjligt. Posten hade varit så upptagen med sitt egna projekt att han inte visste vad de gjorde.

Jätten Telia arbetade med telefoner och visste att alla småfolk använder telefoner. De ringer till varandra hela tiden. Han höjde ringavgifterna lite då och då så att det inte skulle märkas så mycket. Men Telias senaste försök hade misslyckats. Han hade försökt smyga med att ta betalt för de samtal som var upptagna, men han hade blivit avslöjad. Men han var inte ledsen för det, nu hade han kommit på en mycket bättre ide. Han skulle ta extra betalt för att spärra så kallade betalsamtal, till bland annat tv-tävlingar och andra lite smutsigare tjänster. Han kände att han hade kommit på något stort. Småfolkets barn ville gärna ringade här numren och det blev väldans dyrt. Han skrattade gott trots att han visste att småfolket nu var arga, men att de inte skulle kunna göra något.

Kusinjätten SJ var fullt upptagen med sitt senaste projekt. Han ägde rikets enda fasta rälssystem som han körde sina egna tåg på. Han hade börjat hyra ut vissa sträckor till de små mini-tågen. Nu skulle han dra in alla tåg rabatter och höja priserna, minska antalet resor på sina egna tåg. Han gned sina fingrar medan han skrev ner vilka minijättar som skulle få jobba kvar.

Medan Jättarna var fullt upptagna med sina projekt, så var småfolket i full gång med att försöka hitta en lösning för att stoppa jättarnas framfart. De skickade mail till varandra och bildade diskussions grupper i hemlighet, grupperna blev större och större.

En dag hade de kommit fram till hur de skulle stoppa alla jättarna.

Småfolket såg till att det hade papper på allt som hade med jättarna att göra och en dag när alla kyrkklockorna slog tre slag så hände det. Jättarnas alla datorer slocknade. Ingen av jättarna förstod vad som hände. Minijättarna letade frenetiskt efter fel. Plötsligt hördes det en röst i alla radio- och tv- apparater som sa:

- Ni alla jättar i rikets land, vi har fått nog av er behandling. Vi har förstört alla datakablar, vi har också planterat in jättevirus i alla datorer, i fall att ni skulle försöka laga dem. Vi som talar är småfolket och nu tar vi över.

Jättarna blev stumma av ilska. Det måste vara en ond dröm, tänkte de. De nöp sig i både armar och ben, men sanningen var att de inte var en dröm. De insåg att de nu var fattiga, för alla deras pengar låg ju kvar inne i datorerna.

Småfolket jublade och startade genast egna små kontor utan datorer, dit alla var välkomna utom jättarna. Alla småfolk fick jobb och pengar eftersom alla hjälptes åt.

Om du ser skyltar som det står Brevo, Talia och Rälsis på så vet du att du kommit till detta rike.

Vart jättarna tog vägen vet ingen. Kanske sitter de på varsin stubbe ute i skogen och spelar kottpoker.

Knipp, knapp, knut så var sagan slut.

Av Anki Lindström 11 feb 2003 11:34