En tid i en 12 årig-flickas liv

SKOLAN
På vårkanten 1984.Jag var 12 år gammal, hörselskadad sen födseln. Vi hade hört talas om att det fanns en skola i Örebro där det fanns en skola där det gick döva och hörselskadade elever. Eftersom jag alltid tyckt skolan varit jobbig så tyckte vi att det kanske var nånting. Mamma, jag och min extralärare åkte dit och tittade. Jag bara älskade detta på en gång.

Jag bestämde mig på en gång trots att vi var där i några timmar. Minns speciellt en av killarna i klassen som klätt upp sig för att det skulle komma en tjej på besök. Han hade skjorta och en läderslips och kände sig säkert jättestilig där han satt i mitten av klassen. Vet inte vad jag gillade bäst. Om det var att alla jag träffade var hörselskadade som jag eller om det var så bra gemenskap redan från första stund. Vi åkte tillbaka till hålan i Värmland. Vi bestämde mer eller mindre att jag skulle börja där. Mamma var ju givetvis emot det, vilken mamma vill lämna bort sitt tolvåriga barn så långt hemifrån?

Hon försökte ju få tag i något arbete i Örebro, men fick inget. Så kom sommaren. Jag åkte på en veckas läger någonstans i Värmlands mörka skogar. Mamma och en vän till henne körde dit mig. Jag var väldigt förväntansfull.Jag skulle ännu en gång få träffa folk i min egen ålder med samma handikapp som jag. Kul! Det första mamma såg i skaran av folk var en kille som hade rött hår och en ring i örat. Minns inte vad hon sa, men hon uppmärksammade honom direkt. Detta var sedan en kille som kom att bli en av dom som betydde mest för mig fram tills jag var 16 år. Han var 5 år äldre och bodde utanför Örebro. Vi fick ganska direkt en bra kontakt, vi skrev lappar samt att vi tecknade till varandra, jag med det lilla teckenspråk jag lärt mig innan. Stackarn hade verkligen ett tålamod för jag tyckte det var så svårt. Jag fick även andra kompisar på lägret. Jag delade rum med några tjejer. Vi sprang ganska mycket med 2-3 killar som vi fick bra kontakt med. Efter lägret så hade jag fortsatt brevkontakt med en av tjejerna och killarna ganska lång tid efter lägret.


INTERNATFAMILJ
Hösten började närma sig och någon vecka innan skolan skulle starta fick jag åka med mammas kille och hälsa på en familj jag skulle bo hos tillsammans med några andra. Två killar bodde redan där sedan innan. Det var jag och en mindre kille som skulle började första klass som skulle flytta in. Själva hade de en dotter på några år äldre än mig och en kille som var yngre. Jag tyckte bra om dom.
Vi bestämde nog redan då att jag skulle få komma sedan när skolan började några veckor senare. Mamma följde med mig den helgen när jag skulle flytta upp och hjälpte mig med att inreda mitt eget rum. Jag fick en säng, ett nattduksbord, bokhylla, skrivbord och stol... typiskt flickrum. Med vitt och rosa ;-

Jag började skolan, det var helt okej. Jag hade ju träffat dom tidigare så vi fick bra kontakt nu också. Killen i läderslipsen blev ganska snabbt en "ögonsten" hos mig, men han var ganska svårflörtad. Jag fick genast ganska många "kompisar". Detta genom killarna som redan tidigare bodde hos familjen som kände många. De flesta var killar som var döva. Det tyckte jag var kul för då fick jag ju fortsätta att teckna.

Jag umgicks ganska mycket med dom och mina nya kompisar i skolan. Jag träffade efter ett tag också killen från lägret, det var kul. Det var nog inte så populärt att jag träffade han för han var ju så mycket äldre än mig, men det är ju inget man bryr sig om som barn. När jag bott i familjen i ungefär 2 månader och kommit in i rutinerna så hände det som kom att förändra mitt liv totalt. En av killarna som bott i familjen sedan tidigare kom in till mig en natt och började tafsa på mig. Jag visste vad han gjorde, men jag blev chockad och började streta emot. Ville inte. Men han var bestämd, han var stark. Han la sig på mig och trängde in sin ruskigt otrevliga lem. Allt gick väldigt snabbt... efter några juck så var han klar.

Jag vågade inte skrika där jag låg helt paralyserad och bara önskade att han gick. Var trött och hängig dagen efter, men jag höll god min. Killen såg väldigt nöjd ut när han kom ut i köket för att äta frukost. Jag lät det vara och hoppades att det var enda gången. Ack, så fel man kan ha. Dagarna gick. Jag försökte att inte tänka så mycket på det som hänt och fortsatte hända. Han kom in några gånger i veckan och började tafsa på mig. Jag stretade emot, men han började ta i hårdare för att jag skulle hålla mig stilla. Han tryckte in sin lem i mig hårdare och längre in, höll fast mina händer i ett stadigt grepp. Ville bara skrika, men höll tyst.

Det hela ledde till att när han kom in i rummet så lät jag honom göra det han ville. Bara för att få det överstökat. Skolan gick allt sämre, kunde inte koncentrera mig på annat än att hålla god min, inte visa något utåt. Ingen skulle få skada mig mer än vad han gjorde. Det började pratas om att jag var lätt att få i säng. Jag var bara 12-13 år, minderårig och redan "billig" i allas ögon. Utnyttjad, äcklad, kände mig smutsig. Han gick omkring och gav mig små pikar så fort tillfälle fanns. Hans kompisar började ge mig en gillande min, men sa sällan någonting. Mina vänner, som jag trodde var mina vänner, försvann ganska snabbt. De som fanns kvar var också de som brydde sig, min vän från lägret och killen med slipsen i klassen och några till.

Vi pratade aldrig om det som pågick även om vi visste vad som hände. Men de tyckte om mig ändå. Killens kompisar började också göra närmanden när man var ute. Och de var ju inte rädda för att folk skulle se. Och jag kände mig redan så "hjärntvättad" att jag brydde mig inte. Var det någon som sa något så hette det bara: "Det var hon som började, hon är med på det." Jag skötte skolan allt sämre på läxor och prov. Även om jag var i skolan varje dag, läste på mina läxor så var mina tankar hela tiden inriktade på "tänk om han kommer inatt... vad ska jag göra?" Träffade en kille som jag blev tillsammans med. Jag tyckte om honom, jag var verkligen kär. Han visste inget om det som hänt, trots att han rört sig lite flytande i samma kretsar.

Det tog 2 månader innan en kille i familjen han bodde hos talade om det för honom. Han såg väldigt sårad ut, frågade mig om det stämde och vad skulle jag säga?! Kunde ju bara säga som det var. Han blev ursinnig och ville "slå till" killen som orsakat detta. Jag visste att han inte skulle göra det, han var inte den typen av kille som agerade utåt. Det blev helg, dags att åka hem. Han sa lite försiktigt att han inte ville mer. Han sa det, men i samma ögonblick visste alla i kupén om det. :

Efter cirka 1 år så kom det fram så långt att mamman i familjen frågade mig om det var något som var fel. Hon hade hört folk prata. Hon behövde bara säga det, sedan så rann det ur mig som att öppna en spärr i en älv. Tårarna rann, men jag talade om allt. Om killen, hans kompisar, om tryggheten jag fann hos min vän fast han var 5 år äldre, om skolan, om skvallret, att jag trivdes med dom i familjen och att jag inte ville hem till mamma för då skulle jag få börja i en stor klass i skolan igen.

Killen förflyttades till ett annat boende ganska direkt efteråt. Han flyttade utan några egentliga protester för han trivdes inte så bra i familjen. Mamma kom upp, de hade ringt henne. Jag ville inte det, men förstod att de skulle göra det ändå. Jag minns inte så mycket av det samtalet vi hade mer än att vi satte oss i vardagsrummet, jag, mamma, och föräldrarna i familjen. Mamma hade fått veta lite i telefon innan hon kom upp, men det mesta fick hon ju reda på när vi satt där. Jag kom inte ihåg att jag sa så mycket, tror att familjens mamma pratade mest. När vi pratat igenom det hela så sa dom dessutom också att de skulle flytta till Stockholm så jag skulle bli tvungen att byta till en annan familj. Då sa mamma att då skulle jag flytta hem. Detta minns jag så väl. Jag ville inte hem för jag visste hur jobbigt det var att gå i en stor klass. Men hennes beslut gick inte att rubba.

Idag, när jag är vuxen är jag glad för att jag åkte hem. Men som trettonåring så inser man det inte. Det blev april, jag fyllde 14 år, jag var tvungen att under en och en halv månad bo hos en annan familj som aldrig haft inneboende hos sig. Jag vantrivdes från första stund. Deras dotter som var i ungefär samma ålder som mig fick jag bra kontakt med, men föräldrarna var inte riktigt överens med mig om något. Sommaren 1986 flyttade jag hem till mamma igen.

Av Nina Timmerbacka 09 feb 2003 10:57