Mogen, het och passionerad?

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

"Osynkat, skulle man kunna säga" tänker hon och ser sig omkring. Det är söndageftermiddag och det är här de sitter, de unga, friska, avundsvärda människorna med framtiden för sig. De som tagit en krispig vinterpromenad över Observatorielunden och vidare genom Vasaparken med sikte på bohemcaféet. De dricker latte.

- Latte, latte, latte? Kaffe med mjölk! Vi kommer ändå inte förflytta oss närmare kontinenten. Och snödrivorna ligger kvar på Odengatan ännu ett par månader...

Somliga snörper på munnen, men inte hon. Det ligger inte riktigt för henne. Hon bara konstaterar. Betraktar. Lyssnar. Djurgårdspromenad till Rosendal är en evighet bort, finns inte i den här sinnevärlden. Kanske är det alltför pretentiöst och "rätt"? Men vad är en latte på Vasastans mest inrökta fik? Förväntat?

-...och när du vaknat har vi kommit fram, fram till Köpenhamn...

Jävla Bo Kaspers Orkester. Hon tycker inte om att bli sentimental och sårbar. Nu får hon härda ut. Någon annan har bestämt att hon, just nu, ska lyssna och minnas sig själv som tio år yngre. Blicken söker en högtalare så att hon med viljekraft ska få slut på tortyren. Hon misslyckas.

I havet av stickade mössor ser hon ett ledigt bord i ett hörn. Så många rosiga kinder och glittrande ögonblick, av kylan utanför eller efter en hel natts älskog?
"Nej, inte älskog - knullande. Varför så fin i kanten?" I den inre monologen är hon mer frispråkig än annars. Det är aldrig någon som opponerar sig.

Varför utsätter hon sig för det här? Varför straffa sig så? Varför bereda väg för bitterheten? Hon lovade sig själv att aldrig bli en förtorkad kärring, men det är här och nu det går upp för henne. Vid dryga fyrtio har hon modet hon skulle behövt i tjugoårsåldern. Nu är hon säker, mogen, fokuserad, passionerad. Inbillar hon sig. Men visst, ett mörkt stråk av självdestruktivitet finns där. Hon är känslig för signaler. Att inte duga, att bäst-före-datumet redan är passerat utan att hon märkt någonting.

Då, för länge sedan, var hon len, trång, men sååå lättmanipulerad. Som de unga kvinnorna här? De ser starkare ut än hon någonsin känt sig, konstaterar hon. Njöt hon en enda gång? Knappast. Men vad hade hon att jämföra med? Vilka krav kunde hon ställa?

Så den oundvikliga frågan:
"Avundsjuk? Jag? Nej, bara frustrerad över att tiden går, utan pardon. Jag längtar efter det inre och yttre lugnet."
Igår morse stod hon länge och stirrade på sig själv i badrumsspegeln.
"Hur gammal är jag? Hur gammal tror andra att jag är? Hur ser jag ut om tio år? Vem bryr sig?"

Till slut gav hon upp. "Fy fan vad tröttsam jag är." Hon suckade och smetade in hela ansiktet med antirynkkräm. Från köket kunde hon höra förkunnelsen i morgonteveprogrammets reklamavbrott:
"Det syns på halsen och händerna när du blir gammal." Tack för den sanningen.

Så ser hon en ung man i stickad fiskartröja, som hämtad ur Skärgårdsdoktorn. Patetiskt. Att han är ung och förmodligen outtröttlig eller att hon ens tänker tanken? Att han verkar så medveten om sin attraktionskraft? Han ligger tillbakalutad i den nersuttna skinnsoffan en bit bort, i sällskap med tre svarta goth-änglar.
"Lika malplacerad som jag" tänker hon.
"Han kanske inte är fel i den här lokalen, men i det där sällskapet".
Hon fastnar med blicken för länge. Han känner det förstås. Hon kanske skulle utveckla den här talangen? Att med tankens hjälp och strålvass laserblick få unga män att lägga märke till henne? Men om hon lyckades, vad skulle det leda till? Hon som är äldre än Lucy Jordan var när hon insåg att det var försent.

"At the age of 37
she realized shed never ride
through Paris in a sports car
with the warm wind in her hair..."

Han stod plötsligt framför henne, i sin förbannade fiskartröja. Sträckte fram handen med en otänd cigarett mellan fingrarna. Han sa inget, bara tittade, krävande, som om hon skulle förstå. I soffan satt de svarta prinsessorna och blossade för fullt.
"Din jävel, vem tror du att du är egentligen?" tänkte hon och räckte honom sin tändare. Hjälp till självhjälp. Han ignorerade den, förde cigaretten till munnen, böjde sig långsamt framåt så att hon skulle nå att tända åt honom. Han utmanade henne, tvingade henne att känna. Det var förnedrande.
"Jag skulle kunna vara din mor" tänkte hon, men rättade sig själv, "åtminstone en väldigt ung mor."
Det räckte inte med att hon tände hans cigarett, han var tvungen att lägga sin hand över hennes, styra den rätt, känna om hon darrade. Hans hand darrade inte. Den var fast. Bestämd.

"Gå inte, stå kvar bara en sekund så att jag får titta, fantisera..."

Med ens var hon rädd att hon faktiskt tänkt högt, för han stod kvar i ett par sekunder. Log. Gick därifrån. Sjönk ner i soffan hos älvorna med sina genomskinliga ansikten och lilasvarta slöjor. Hade han inte en gloria över huvudet eller var det vinterljuset från gatan som för några sekunder lekte karusellrondell?

Hon, mogen, säker och fokuserad? Knappast. Fortfarande en liten flicka, men hon ville inte längre. Hon svepte in sig i sin långa halsduk, tog på sig handskarna och hängde väskan över axeln, reste sig och gick mot utgången.

Ingen märkte att den unge mannen i fiskartröjan långsamt tog på sig jackan, reste sig och följde efter, på precis lagom avstånd. Inte ens hans svarta änglar såg honom försvinna. Hade de frågat honom vart han var på väg hade han inte svarat. Han hade ett uppdrag att slutföra.

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Anna-Carin Collin 08 feb 2003 10:40