Liberalerna och fattigdomen

Efter att ha studerat Johan Norbergs bok Den svenska liberalismens historia och John A. Garratys bok Arbetslösheten i historien och en artikel i den brittiska tidskriften Economist den 20 april 1996 om utvandringens betydelse för den ekonomiska utvecklingen i Sverige och på Irland har jag nått fram till slutsatsen att den ekonomiska liberalismen näppeligen kommer att vara den kraft som utplånar fattigdomen i världen.

Liberalismen oförmåga att utplåna fattigdomen beror på att liberalerna vill att lönerna skall röra sig upp och ned alltefter tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Så fungerade arbetsmarknaden i London för 100 år sedan. År 1903 vistades författaren Jack London i de fattigas kvarter East End och redogjorde för sina iakttagelser i boken Avgrundens folk. 1913 hade handelsmannen och skeppsägaren Charles Booth slutfört en undersökning av fattigdomens omfattning i London. Den fyllde inte mindre än 17 volymer. Av undersökningen drog han slutsatsen att mer än 30 procent av Londons innevånare levde under vad han kallade fattigdomsgränsen. Booth delade in Londons 4 miljoner innevånare i 8 samhällsekonomiska grupper. Den lägsta av dessa grupperklass A var de helt utslagna och omfattade ungefär 37 000 människor. Klass B omfattade omkring 317 000 och dessa var enligt Booth "kärnan i det sociala problemet". Klasserna A och B var vad Jack London beskrev som avgrundens folk. Detta avgrundsfolk var enligt Booth "en bottensats av dem som av mentala, moraliska och fysiologiska skäl inte var förmögna att arbeta bättre och bristen på arbete är inte deras huvudproblem, varför ett större utbud av detta inte skulle vara någon egentlig bot". Klasserna C och D levde också under Booths fattigdomslinje och det fanns nästan en miljon Londonbor i dessa två grupper. Vissa var fattiga på grund av återkommande arbetslöshet, andra på grund av att deras löner var mycket låga trots att de hade fast arbete. Dessa var hårt arbetande och kämpande människor och var det liberala marknadssystemets egentliga offer.

Booth ansåg att fattigdomsproblemet kunde lösas om grupp B avlägsnades från arbetsmarknaden genom att staten övertog försörjningen av denna grupp. Tack vare den minskade konkurrensen skulle C- och D-grupperna kunna höja sina löner över fattigdomslinjen och kunna leva på sina löner.

Ett liknande resonemang förs om utvandringens betydelse för lönenivån på Irland och i Sverige. Av ett diagram framgår att lönenivån i Sverige 1870 bara var hälften av den brittiska, 1914 däremot var lönerna i Sverige högre än i Storbritannien och av diagrammet framgår också att reallönerna i Storbritannien började sjunka vid sekelskiftet 1900. Utvandringen minskade utbudet av arbetskraft och enligt artikelförfattaren skulle irländarna utan någon emigration efter 1870 ha haft en tredjedel lägre lön och svenskarna en åttondel lägre lön 1910.

Under första världskriget löstes fattigdomsproblemet genom att soldaterna avlägsnades från arbetsmarknaden och försörjdes av staten. De kvarvarande kunde sedan höja sina löner över fattigdomslinjen. Efter kriget krävde och fick de hemvändande soldaterna antingen arbete eller understöd. Som ett resultat av detta steg både arbetslösheten och lönerna. I och med detta hade den liberala arbetsmarknadspolitiken med rörliga löner som går upp och ned alltefter behovet avskaffats för gott i Storbritannien. Nu hamnade lönerna över jämviktsnivån och de skulle hamna ännu mera över denna nivå efter andra världskriget med dess generösare arbetslöshetsunderstöd.

Jag betvivlar i högsta grad att Latinamerikas fattigdomsproblem kan lösas med en liberal arbetsmarknadspolitik. Utvandring och/eller barnbegränsning skulle minska utbudet av arbetskraft och därmed öka lönenivån för de fattiga. Liberalerna ivrade tiden efter andra världskriget för barnbegränsning men eftersom man inte ville stöta sig med den katolska kyrkan upphörde man så småningom att föra den politiken. Den politik som Booth föreslog för att lösa fattigdomsproblemet i London för 100 år sedan skulle säkert också kunna appliceras i Latinamerika. Om de rika länderna ville betala understöd till de fattiga och utslagna i Latinamerika skulle de som har arbete kunna öka sina löner på grund av den minskade konkurrensen. Latinamerikas ekonomiska system år 2000 liknar i hög grad Londons 1900 vilket inte är förvånande eftersom man under hela århundradet har fört en liberal arbetsmarknadspolitik.

Av Yngve Karlsson 06 feb 2003 15:55