Opium och getslakt

"Den viktigaste boken under detta sekel har varit ABC-boken" Detta menar Henning Mankell i sin artikel om analfabetism i Expressen den 28/4 1999. Och visst har han rätt. Synd bara att det är så många människor som inte får ta del av den. Människor som lever på jordens baksida, i dunkelt mörker. Det glömda folket. Att vara analfabet handlar inte bara om att inte kunna läsa och skriva. Det handlar om att stå utanför, att inte räknas. Det handlar om att leva mitt i världen, men att vara isolerad från rättigheter alla borde ha rätt till: att inte bara leva i världen, utan också med den. Att vara ihågkommen.

En glömd flicka i Nigeria förlorade sina föräldrar i Aids. Hon blev ensam kvar med fyra syskon att försörja. Fyra syskon och en get som hette Binta. För att de skulle överleva var Den glömda flickan tvungen att tillbringa några nätter med bananodlaren, han längst bort i byn. Hon fick betalt i natura: några bananer och en liten, liten son som bara skrek. Den glömda flickan matade sin son med getmjölk och banan men sonen bara fortsatte att skrika. Han grät hela tiden, fram till den dag då hans mamma kom på iden att blanda i lite opium i banansmeten. Då lugnade sig sonen. Han blev snäll och tyst. Den glömda flickan blev så glad och fortsatte att mata med opium och banan och sonen var så lugn, så lugn. En dag blev han så lugn att han dog. Hans unga mamma blev förtvivlad. Hon förstod ingenting, hon hade ju haft både mjölk och banan åt sin son. Och opium. Hon förstod inte vad som hänt.

När marknaden kom till byn blev Den glömda flickan och hennes syskon alldeles särskilt hungriga. Det fanns så mycket de skulle ha behövt; lite mjöl, tyg, några ägg, ja kanske till och med en höna, men de hade inga pengar. Den glömda flickan gick till marknaden i alla fall och med sig hade hon Binta, geten. Kanske kunde hon sälja lite mjölk. Men nej, det gick inte. Däremot var det en man som ville köpa Binta. Den glömda flickan var tveksam, men mannen var rik och lockade med ett kvitto och om hon visade upp det i de olika stånden skulle hon få allt vad hon önskade. Den glömda flickan tänkte på syskonen där hemma och intalade sig att det vore själviskt av henne att behålla Binta. Så hon övergav geten i mannens vård och fick ett papper tillbaka. Hon studerade pappret noga, som var fullt med prickar, streck, punkter och några ringar. Det såg prydligt och pålitligt ut tyckte hon och var mycket glad.
Men det var inget pålitligt kvitto. När hon lämnade marknaden, fattigare än när hon kom dit, såg hon mannen som köpt Binta. Över axeln på honom hängde en getkropp och i handen höll han ett blodigt gethuvud.

Den glömda flickan gick hem till syskonen och tuggade opium.

Den glömda flickan är bara en av miljontals glömda människor på vår jord. De flesta av dem lever i "tredje världen" tänk, vi är till och med så glömska att vi glömmer att det bara finns en värld och att vi lever i den allihop, tillsammans! men även i vårt "civiliserade" samhälle finns det människor som varken kan läsa eller skriva. Som av den anledningen inte vågar gå och rösta. Som inte kan betala en teleräkning. Som inte klarar av att läsa en dagstidning. Som lever i en värld där välfärd går ut på att kunna ta emot och förstå information. Som lever i, men inte med, vår värld.

Så vem kan då vara motståndare till att människor lär sig läsa? Diktatorer som tyckt att analfabetism är ett praktiskt sätt att behålla makten på? Ja, men i dag finns även en allmän attityd hos många att det är bra att människor som lever i fattigdom och misär inte kan läsa. "Det skulle göra dem uppmärksamma på att det finns ett annat liv och det skulle bara få dem att må sämre", är en allt för vanlig fras från människor i I-länderna. Och ja, de skulle bli uppmärksamma och det skulle få dem att kämpa för sina rättigheter. Tillsvidare måste vi göra det åt dem!

Av Hanna Demitz-Helin 05 feb 2003 09:16