Förälskad mellan Mörby och Slussen

Jo, det blev en iPod för vinstpengarna för "mest läst" i november. Men när jag insåg att jag inte skulle få ha den ifred för mina söner bestämde jag mig för en inskription: "Ahh, jag är läcker! Och jag är bara Anna-Carins!" står det inskrivet på det lilla underverkets spegelblanka baksida. Precis så. Med ett "och" i början av meningen. Alltid retar det någon.

Det är en helt fantastisk, euforisk känsla att ge sig ut i verkligheten med sitt eget soundtrack i öronen. Jag blir hög! När jag kom ner på tunnelbaneperrongen vid Danderyds Sjukhus igår morse och Fat Boy Slim pumpade igång "Gangster Tripping" sprattlade det till i benen och jag tänkte att "nu jäklar ska ni få se…". Men jag hann skärpa till mig. Räddad av tåget.

Lagom när jag klev in i vagnen började Groove Armadas "My Friend" och jag blev smått förälskad i var och varannan människa jag såg. Dessutom skärpte musiken min iakttagelseförmåga. Vilket persongalleri! Vilka karaktärer! Jag tyckte om dem allihop, satt med ett fånigt leende hela resan och fantiserade om vilka dessa medmänniskor var.

Jag kände sympati för den där gubben med det morgonsvullna ansiktet som satt två säten bort, han med svart baseballkeps med "New Sport" tryckt på fronten. Jackan var oknäppt, byxorna uppdragna ovanför magen och den rutiga skjortan var öppen i halsen. Jag ville gå fram, knäppa igen och dra upp kedjan i jackan.

Mitt emot mig satt en man i 45-årsåldern, iklädd en gigantisk, roströd dunjacka. Han hade trängt sig ner på sätet intill mig på bussen lite tidigare. Nu lutade han huvudet mot rutan och blundade. Utarbetad? För dyra lån på huset? Oljepannan kanske hade gått sönder? Eller så hade han också en MP3-spelare gömd i fickan. En sådan där förtrollad morgon är jag övertygad om att han hade samma melodi i öronen som jag - "Slip into something more comfortable" från CD:n Karma Chillout - perfekt på en solvarm brygga i juli, i en tropisk lagun, på ett X2000-tåg ner till Skåne eller varför inte på väg mot T-Centralen i februari?

På andra sidan gången satt Filifjonkan med axlarna ihopdragna, böjd över en bok. Håret var tunt och stripigt, glasögonen satt längst ut på nästippen. När vi närmade oss Universitetet slog hon ihop boken, stoppade ner den i väskan, rätade på sig och såg ganska nöjd ut. Lärare eller elev? Osäker på vad. Hon klev av i alla fall.

Vid Tekniska Högskolan avslutade mannen med oljepannan sin resa och en ung man med extremt långa ögonfransar och kostym under Armanirocken tog hans plats. Som på en given signal sliskade Angelitos Negros igång med "Toma tu tiempo y sueña". Jag log för mig själv, Det hade varit en perfekt inramning i en trendig bar i Puerto Banus, men nu befann vi oss i en utkyld tunnelbanevagn på väg mot T-Centralen. Härligt ändå. Han klev av vid Östermalmstorg, naturligtvis.

I god tid innan tåget var framme vid T-Centralen ställde sig en ung blond tjej beredd vid dörrarna. Så smal, så smal. Tajta jeans med korta ben och 70-talsskärp i den låga midjan. Blanka, hasselnötsbruna lackstövlar med taxklack. Avancerat. Jackan var kort och om jag inte minns fel hade den pälskrage. Hon hade en stor keps på huvudet och vände, vred och speglade sig i rutan. Dusty Springfield med världens sexigaste röst softade i "Spooky". Lycka till i snödrivorna, tänkte jag och såg hur tjejen nästan krockade med en portföljman på perrongsprång och bomull i ena näsborren.

Sådär fortsatte hela dagen, lyckligt. När jag flåsande halkade mig fram i drivor av snö på Bastugatan och plötsligt såg en gråvit Riddarfjärd mellan husen blev jag nästan gråtfärdig, med stor hjälp av Esbjörn Svenssons Trio och "Spam-Boo-Limbo". Fan vad jag ÄLSKAR den här staden, i regn, sol, snö och blåst. Slas vet.*

Innan jag tog bussen hem på eftermiddagen handlade jag lite nödvändigheter på ICA. Där stod jag och packade ner varorna i påsen, tittade upp och såg sex för varandra obekanta äldre damer i de två kassaköerna. Alla hade grått hår, glasögon och gröna kappor - i olika nyanser. Fascinerande! Elliot Smiths "Bye" var ett perfekt spöklikt ackompanjemang.

Och folk undrar var jag får inspirationen ifrån!



*Rekommenderar Stig "Slas" Claessons bok Stockholmsbilder med helt fantastiska illustrationer av Svenolof Ehrén.

Av Anna-Carin Collin 05 feb 2003 16:29