Då hösten kom

Berättas under tiden bilder över en stad visas.
Jag var där den kvällen, kvällen då sommaren tog sin sista suck.
Jag minns att jag stod på krönet av backen och såg ut över stan, försökte minnas hur det kändes i vintras då allt var kallt. Det rasslade i lövverket och en ljummen bris blev sval, hösten var i annalkande. Igen.
Från åkern doftade det från den ångande, fuktiga jorden. Växterna drog sig längre och längre ner i jorden för att skydda sig mot vintertäcket som snart skulle komma krypande.
När jag gick neråt stan så visste jag att allt skulle vara annorlunda redan nästa morgon. Allt skulle vara förbi och alla broar vara brända. Det skulle kännas som det alltid gör på hösten, ett bekvämt vemod skulle infinna sig. Det här var sista tillfället att fråga chans på livet.

Det är en grå morgon i lägenheten.
Den morgonen i början av september var inte en vanlig morgon. När hon vaknat och traskat ut i köket förstod hon att något var fel, allting var på fel plats, skedarna låg i fel låda, muggarna på fel hylla. Men ytterdörren var låst och inget var försvunnet. Däremot var det en ny jacka i hallen, som luktade starkt av parfym. Hon slet på sig sina ytterkläder ovanpå pyjamasen och rusade ut. Hon stannade inte upp förrän hon var så andfådd att hon var tvungen att sitta ner. På något sätt lyckades hon få upp sin telefon och ringa till K.

Telefonsvararen går på.
- Hej! Jag är inte hemma just nu, men lämna ett meddelande!
- K, snälla svara om du är där! Det har hänt nåt skitkonstigt, jag fattar ingenting och är skitskraj, snälla jag vet att du hatar när jag väcker dig, men snälla ring!

Hon försöker nå K på mobilen, men kommer inte fram.

För att få tiden att gå gick hon ner till kiosken på hörnan i väntan på att K skulle ringa tillbaka.

- En Aftonbladet och en Snickers tack.

Längre ner fanns en park dit hon gick för att försöka lugna ner sig, få i sig chokladen och vänta på K.

- Men ring då! Gud att det ska ta sån tid. Sa hon högt för sig själv.
Det hade inte hunnit komma så mycket folk än, det var fortfarande morgon och lite småkyligt.

Efter en stunds bläddrande i tidningen blir hon plötsligt som frusen till is. Hon släpper tidningen och rusar därifrån.
Vi får se tidningen ligga på marken, på den uppslagna tidningen är det en artikel från en demonstration kvällen tidigare i vilken hennes namn nämns.

Hon fumlar fram telefonen igen.

- K! Du måste hjälpa mig! Det är nåt som är fel, riktigt fel. RING!

Telefonen ringer.

- K!
- Jag söker A, har jag kommit rätt?
- Va? Nej, då har du kommit fel.

Hon går vidare i stan och går ner i en trappuppgång och sätter sig och pratar med sig själv.

- Vad är det som har hänt egentligen? Jag fattar ingenting. Nån måste ha gått in i min lägenhet och tänkt vara där ett tag, nån som måste ha trott att jag var bortrest. Och då måste dom ha lånat min mobil. Men när skulle dom ha gjort det?! Shit, jag fattar ingenting. Och var fan är K? Jag måste ta mig hem igen.

Hon börjar gå hemåt igen. De hon möter tycks titta en extra gång på henne och till slut börjar hon att springa igen. Hon blir stannad av en man.

- Hej A! Hur är det?
- Va? Låt mig vara!
- A! Vad är det...?
Han håller henne lätt i armen och hon sliter sig loss.
- Låt mig vara gubbe!

För att komma undan smiter hon in i första bästa dörr. Dörren leder till en skivaffär. Hon går omkring där inne ett tag tills expediten kommer fram.

- Kan jag hjälpa dig med något?
- Ja. Visst. Jag skulle vilja lyssna på denna.
Hon tar upp en skiva på måfå och räcker fram.
- Ja, det går så bra så, kom med här.
Hon får gå fram till disken och expediten sätter igång skivan åt henne och visar henne hur hon ska trycka för att växla mellan låtarna.
När musiken börjar rynkar hon lite på näsan åt den.
När sången börjar så sjunger hon tyst med för sig själv. Expediten kommer fram.

- Det var inte illa!
- Förlåt..?
Hon tar av sig hörlurarna och ser undrande på honom.
- Ja, det är inte alla som uppskattar den här sortens musik, och dessutom kan isländska. Är du från Island eller?
- Va? Nej. Jag lyssnar på den mycket bara. Jag måste nog gå nu. Tack.

Hon går runt hörnet på butiken och sätter sig på huk, håller händerna för huvudet och andas häftigt. Hon reser sig upp och springer hem. När hon kommer till sitt hus står hon en lång stund utanför och tittar uppåt och försöker urskilja något i fönstren. Till slut tar hon mod till sig och går upp.
När hon kommer in i lägenheten ser hon att telefonsvararen blinkar från obesvarade samtal.
- K! Säger hon högt för sig själv. Hon sträcker sig för att nå knappen, hon vill helst inte gå längre in i lägenheten, tillslut kommer hon åt knappen.
Meddelandena spelas upp.
- K, snälla svara om du är där! Det har hänt nåt skitkonstigt, jag fattar ingenting och är skitskraj, snälla jag vet att du hatar när jag väcker dig, men snälla ring!

- K! Du måste hjälpa mig! Det är nåt som är fel, riktigt fel. RING!

Hon ryggar tillbaka ut ur lägenheten under tiden meddelandena spelas upp. Hon kastar sig nerför trapporna och ut ur huset. Hon gömmer sig i parkeringshuset längre bort, och när hon står där får hon ett sms från ett okänt nummer. Det enda som står är en adress och en tidpunkt. Det är ca 45 minuter från nu.
Hon beställer en taxi som tar henne till adressen och slutligen hamnar hon vid ett båtvarv. Hon går in i en stuga som ser tom ut. Inne i stugan står en kaffebryggare på och på bordet ligger en hög med papper. Hon sätter sig sakta ner och börjar bläddra. På flera ställen ser hon sitt namn och det finns även en del bilder från när hon var yngre. Det verkar vara någon slags privata papper, något brev och några semesterbilder. Det finns även ett urklipp ur en tidning med en bild på henne med namnet "A" under. Hon lägger sakta ner papperna och sträcker sig långsamt efter en jacka som hänger över en av stolarna. I en av fickorna hittar hon en mobiltelefon och slår långsamt in sitt eget nummer, när det ringer i hennes telefon står det "Peter, mobil" i displayen. Hon trycker bort samtalet och börjar skriva ett sms på den hittade telefonen:
"K, vet du vems nummer detta är, någon som heter Peter?"
Hon går ut ur stugan och ut på bryggan, det har blivit mulet och börjat dugga nu. Hon står längst ut på bryggan då det piper i hennes ficka, hon tar snabbt upp telefonen och tappar nästan den i vattnet. Liggandes på mage öppnar hon meddelandet, "K, vet du vems nummer detta är, någon som heter Peter?"
Hon tappar telefonen och vänder sig långsamt ut mot havet.







Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs och SFI:s Manusfabrik

Av Malin Malmberg 03 feb 2003 09:21