Gnällspikar är vi allihopa

I grunden är folk optimister även om det hör till vår kultur att gnälla. En kollektiv pessimism behövs för att skapa en konsensus i samhället om att det är nödvändigt att arbeta för det gemensamma bästa.

Det finns en negativitetens axiom som går ut på att det enda som det lönar sig att forska i seriöst är problem och missförhållanden. Att forska i lycka gör ingen. Det är naivt, ytligt och dödens trist. Som att forska i kärlek. Men alla vet hur lyckan är, eller borde vara. Det strävas mot den för allt vi är värda men under vägen dit mumsar vi olycka, elände och jävelskap. Kanske vi buffrar oss mot eventuella kommande katastrofer genom vår egen personligt kända lycka över att inte ha det så jävlig som de värre drabbade?

Men offentlig lycka väcker avund. Antingen hos medmänniskorna eller hos ödet. En stor lycka kan föra olycka med sig. Är det inte lite samvetslöst av de stormlyckliga om de inte känner ett litet sting av ont samvete? Naturligare är i alla fall att de olycksdrabbade är hjärtligen avundsjuka på de lyckligt lottade. Någon balans däremellan finns inte.

Därför är det helt enligt negativitetens axiom inom den samhällspolitiska strategin att politiken ska fokusera på olycka. Men det blir lätt något hitlerskt över prat om ett samhälles, eller ett folks eller historiens yttersta målsättningar. Sånt prat går vi inte på vi förnuftstänkande realister. Det är av den anledningen välfärdssamhället sysslar med att bekämpa fattigdomen men har ingen annan inställning till rikedomen än att det gäller att beskatta den så att avkastningen för statskassan maximeras på sikt.

Se på lycka och skönhet inom konst, litteratur och musik. Inom bildkonsten har det kommersiella reklamspråket kapat åt sig skönheten. En seriös bildkonstnär kan inte längre göra trovärdig "vacker" konst. Han kan bara ta avstånd från skönheten genom att kapsla in den i en sarkastisk kommentar, citera en bild som en del av ett större postmodernistiskt sammanhang. Bara en naivist målar vackert idag.

Likaså är det omöjligt att skriva en hel bok om lycka. Det är betydligt enklare att skriva om olycka. Roligare att läsa är det också.

Och inom musiken. Den danska kompositören Nielsen skriver i sin essaysamling "Levande Musik" att det är världens enklaste sak att komponera mystisk, grubblande musik. För att få till stånd ett utåtriktande allegro som ändå inte är trivialt krävs det en Mozart.

Det finns en världsomspännande oppinionsundersökning gjord vid universitetet i Michigan sedan början av 80-talet. Den heter World Values Survey. Tiotusentals personer i sextifyra länder svarade under fyra perioder på frågor om hur de uppfattade sin situation och sitt liv som helhet. Även om man får ta undersökningar med en nypa salt så visar den att de lyckligaste finns företrädesvis i det stabila, sekulära, demokratiska och relativt jämlika norra Europa. De påstått gladlynta medelhavsfolken är inte särskilt lyckliga.

Värst var det i Ryssland, Ukraina och Vitryssland, länder där den samhälleliga kollapsen varit snabb och total.
På global skala förefaller folk att vara lyckligare ju ruskigare deras klimat är, med undantag för det tillfälligt? olyckliga men iskalla Ryssland.
Men när länder uppnår en tillräcklig ekonomisk nivå, omkring trettontusen euro i BNP per person och år, så blir man inte nämnvärt lyckligare av att få mera pengar.

Då betyder känslan av att leva i ett rättvist samhälle mera.

Man kan inte sopa undan lyckan som trivial, den har alltför djupa filosofiska rötter och en stark målsättning. I praktiken är det basen för det mesta av den samhällspolitiska teorin i ett demokratiskt välfärdssamhälle.
Och den går ihop med Karl Poppers argumentation i sina böcker om "det öppna samhället." Han skrev dem strax efter andra världskriget under intryck av det Hitler ställt till med. Man bör enligt honom fokusera politiken på enskilda olyckor i stället för att tala om allmänna höga principer.

Så EU:s trista, perspektivlösa kohandel med existerande och blivande medlemsländer om bråkdelar av procent och byråkratiska petitesser kan ses som en sund, progressiv politik. Den har goda utsikter att leda till ökad lycka för medborgarna.

Men när framtidskonventets ordförande Vale’ry Giscard d’Estaing började tala om "europeiskhet" och förklara att Turkiet inte uppfyller kriteriet, då borde Poppers varningsklockor ha börjat klinga. För Giscard d’Estaing har då kommit med en idealistisk syn på Europas mission i världen.
Och man vet ju vart sånt kan leda.
Till olycka.



Källa: "Det lyckliga folket" Erik Wahlström. Hufvudstadsbladet.12.01.03.

Av Solveig Sjöskog 27 jan 2003 09:10