Förintelsens dag den 27 januari

"Förintelsens minnesdag för människovärde och demokrati" den 27 januari är en dag som bör uppmärksammas. Det är en dag som ska uppmana till insikt och förståelse av förtryckets inre strukturer. Inte bara att försöka förstå det som hände under andra världskriget, utan också att förstå och upptäcka de förtryckarmekanismer som finns i vårt samhälle idag. Vi har alla våra anledningar att värna om människovärdet och försöka göra något åt det när vi märker att någon tas ifrån människovärdet.

Detta är mina minnen den 27 januari.

För sex år sedan, den 27 januari 1997, avled min bror Robert på sjukhus 40 år gammal.
- Vi vet varför han dog, det behövs ingen obduktion för vår del, sade den kvinnliga läkaren, som jag aldrig hade sett under det halvår som Robert legat på sjukhuset. Det hade varit fruktansvärt många läkare inblandade i min brors fall.

Hans sjukdomsbild var komplicerad och medicintekniskt svår. De medicinska behandlingarna påverkade varandra. Men det var ingen läkare som var huvudansvarig för Roberts behandling. Den ena läkaren hänvisade till den andre och den enskilde läkaren visste inte så mycket om helhetsbilden. Därför var det mycket svårt att som anhörig få förståelse för vad som hände. Likaså att ställa vettiga krav på information, eftersom den läkare jag för tillfället pratade med aldrig var ansvarig för något som hände utanför dennes eget område. Detta gjorde att det inte gick att få ett vettigt medicinskt och juridiskt perspektiv på Roberts situation. Det var något som behövdes för det var något som var fel. Väldigt mycket fel.

Min bror hade varit psykiskt sjuk i 20 år och sjukpensionerad sedan 1988 för ärftlig schizofreni. Vår mamma hade den diagnosen. Han fick aldrig någon ordentlig vård eller omvårdnad eftersom han inte ville ha någon, hävdades det ifrån både psykiatrin och socialtjänsten. Att Robert successivt gick ner sig, levde i misär och blev alkoholist ansågs inte som ett kriterium för att göra något. Detta var hans egen vilja, inte ett samhälles misslyckande.

Vi som anhöriga stod maktlösa vid sidan om, utestängda utav sekretesslagen, som är till för att skydda Robert. Vi gjorde vad vi kunde, påtalade upprepade gånger att han måste ha hjälp. Det enda som gjordes var att med polishjälp tvångsinta honom på mentalsjukhus tre gånger. Det var endast vid den första intagningen 1983 som det eventuellt gjordes någon slags medicinsk undersökning. Det längsta han var intagen var de sex veckorna den första gången. Han var för frisk för att vara på mentalsjukhus.

Robert vände sin aggressivitet in mot familjen, men var snäll utåt. Han gjorde inte offentligt väsen av sig. Han tystnade. Denna brist på aggressivitet blev ytterligare ett argument för att inte göra något för honom.

Ansvaret för den uteblivna hjälpen bollades mellan psykiatrin och socialtjänsten. 1994 tröttnade vi anhöriga på detta meningslösa bollande och började anmäla socialtjänstens handläggande av hans fall. Det slutade i en JO anmälan. JO beslutade Dnr 4300-1994 att socialtjänsten visst gjorde något för Robert. Post mortuum blev JO tvungen att ta upp fallet igen eftersom det framkom klara bevis på att socialtjänsten inte haft någon kontakt med Robert trots att de hävdade detta till JO och till oss anhöriga. Därmed hade socialtjänsten gått emot JO:s tidigare beslut.

Min bror hade blivit ett pappersärende som skyfflades mellan olika instanser tills ingen hittade pappersärendet igen. Ingen var huvudansvarig för ärendet och därför var det ingen som saknade ärendet eller Robert. Detta döljs självklart bakom sekretesslagen som är till för att skydda Robert. JO kunde inte fatta något annat beslut än att socialtjänsten hade gjort fel Dnr 2452-1997. Men JO nöjde sig med att enbart kritisera socialtjänsten. Uppenbarligen räcker det inte med att JO på sin hierarkiska tron ringer upp socialtjänsten och säger "Aja, baja, fy, fy". Det krävs något annat än hierarki för att få socialtjänsten att fungera humant.

Den 8 juli 1996 togs Robert in på sjukhus för lunginflammation. Fyra dagar senare lades han i respirator. Då först kontaktades anhöriga om vad som hänt. Vi hade alltså ingen möjlighet att prata med honom innan han sövdes ner. Detta gjorde att vi anhöriga inte fick någon möjlighet att kunna fråga Robert om vi kunde få fullmakt att som ombud föra hans talan och sköta hans ekonomi. Alternativt att tillsätta en god man, vilket var vad vi anhöriga ville.

Robert vaknar inte upp, han avlider inte heller, utan hamnar mellan koma och medvetslöshet. Han får total syrebrist och livsuppehållande åtgärder på alla organ. Successivt blir han bättre, men är totalförlamad, hjärnskadad, beroende av andningshjälp och njurarna slutade att fungera.

Robert hamnar nu i den situationen att han ska sköta sina juridiska och ekonomiska åtaganden själv. Fråntas Robert denna rättighet är det risk för att han blir omyndigförklarad. Sen om förutsättningarna finns för att Robert ska kunna uppfylla detta samhälleliga krav bortses det ifrån.

Det är vi anhöriga som ber om att en god man ska tillsättas för Robert. I den situation som råder nu är det läkarnas uppgift att bedöma Roberts förmåga att kunna sköta sina samhälleliga åtaganden. Beroende på hur läkarna skriver sina intyg styr de omvärlden. I det här fallet överförmyndaren och Tingsrätten. Läkarintyget hänvisar enbart till relationsproblem inom familjen och inte till Roberts sjukdomstillstånd. Socialtjänsten, som hade tappat bort pappersärendet Robert, får också yttra sig i frågan innan Tingsrätten fattar sitt beslut. Anhöriga får överklaga ett redan fattat beslut i Tingsrätten. Här har läkarna all rätt att föra talan för oss anhöriga, utan att behöva visa hur de formulerar sina intyg. Varken överförmyndaren eller Tingsrätten inhämtar direkt information från anhöriga innan beslut fattas.

Gode mannen ska bevaka Roberts rätt och förvalta hans egendom enligt Tingsrättens beslut Ä1411-96. Gode mannen ansåg sig ha ett ekonomiskt förordnande.

Den 31 juli gjordes en datortomografi av Roberts hjärna. På röntgenutlåtandet står det "Cellärt och supracellärt finns en lokalt destruktiv tumör med viss hö-sidig övervikt vilken mäter 5x3,5x3 cm". Dagen efter i information till mig hade tumören krympt till "liten tumör vid hypofysen, inget att bry sig om". Trots denna bagatellisering av Roberts hypofystumör ifrågasatte jag direkt vad den kunde ha för påverkan på honom. Dels för hans tidigare sjukdomstillstånd och nuvarande. Det var nu läkarna började ljuga. Deras uppträdande lämnar mycket övrigt att säga.

När jag pratade med den gode mannen om detta så hänvisar han tillbaka till läkarna med den retoriska frågan "Vad säger läkarna?". Därmed faller alla dialoger omkring Roberts situation eftersom läkarna ljuger och jag är inte betrodd i min bedömning.

När Robert fick information om att han hade en stor hypofystumör är oklart. Det var först i januari som en läkare frågade mig om Robert visste om tumören.
- Jag vet inte, svarade jag. Under mina samtal med Robert pratade vi inte om hans sjukdomstillstånd. Dels för att han inte förstod vad som hänt honom, dels för att han hade 15 års selektiv minnesförlust, dels för att han hade svårt för att prata, dels för att han hade koncentrationssvårigheter, samt för att jag inte ville dra upp 20 års infekterad diskussion med honom. Det fanns många anledningar till att jag inte tog upp den här saken med Robert.
- Jag talade i alla fall om det för honom nu, sade läkaren. Läkarna visste alltså inte om de hade talat om för Robert att han hade den här tumören. Hur skulle Robert kunna inse att han eventuellt var felbehandlad när läkarna inte ger honom rätt information? Hur ska han kunna agera i sitt tillstånd och hur ska han våga agera i den här situationen?

Två veckor senare avled Robert.

Som anhöriga blev vi självklart utestängda av sekretesslagen som är till för att skydda Robert. Tillsättandet av den gode mannen var ytterligare ett argument för att vi inte skulle få någon information. Den stress som vi anhöriga blev försatta i gjorde att vår pappa avled i september. Ingen brydde sig om oss.

Successivt fick jag genom tjat, gnat, utskällningar av läkare och självstudier utav läkarlexikon så mycket grepp om situationen att jag kunde göra en anmälan till Socialstyrelsen efter fyra månader. Att anmäla fallet till Socialstyrelsen eller anmäla eventuell tidigare feldiagnosticering stod inte läkarna till tjänst med. Den psykiatriska avdelningen låg inom samma sjukhus som Robert låg på nu. Någon juridisk prövning av Roberts tidigare behandling har det aldrig gått att få till stånd på grund av läkarna och kontrollmyndigheternas agerande.

De rättsliga instanser som står till förfogande när det gäller ärenden av den här arten har uppvisat en enorm skicklighet i juridisk akrobatik. Tyvärr har inte denna akrobatik varit förankrad i Roberts människovärde.

Socialstyrelsen anser i sitt beslut Dnr 42-12717/96, ett år senare, att det är svårt att upptäcka en hormonell rubbning hos en person med diagnosen schizofreni. De anser också att det är svårt att skilja på schizofreni och hormonell rubbning.

Hormonell rubbning orsakar ämnesomsättningsrubbningar. Ämnesomsättningen undersöks via blodprov. Roberts konstiga matvanor var något som vi anhöriga påtalade för läkarna redan vid hans första intagning på mentalsjukhus 1983. Dessa blev bara värre med tiden. Sen tillkommer de synliga symtomen på hormonell rubbning.

När jag läst Roberts journaler framgår det att detta livsavgörande blodprov aldrig var taget på Robert på 20 år. Trots att han uppvisade klara symtom på hormonell rubbning. Det är oklart om det överhuvudtaget är några prover tagna på Robert innan den 8 juli 1996. Läkarna har enbart bemött honom som en person med defekt hjärna på grund av ärftlighet. De har inte tagit reda på fakta.

Robert var en tyst människa, som begravdes utan människovärde i det här samhället. Robert betydde väldigt mycket för oss anhöriga.

Av Marie Hellström 27 jan 2003 08:53