Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Nattsvammel, del 2

Svamlet fortsätter.

Det är vid denna tid i historien som det verkligen börjar hända grejer i mitt liv. Jag ser vad jag tycker, varför jag tycker det; jag ser vad jag tänker, varför jag tänker det; jag ser vem jag är i förhållande till många av mina mönster. Jag ser vad som kommer ur uppväxtförhållanden och jag ser många ruttna saker runt omkring mig i samhället, i vår kultur. Jag protesterar lite här och lite där. Jag börjar skolan igen för att jag börjar få grepp om varåt jag vill röra mig yrkesmässigt. Det kändes som det enda vettiga valet efter att ha varit sjukskriven en längre tid och dessutom inte ha någon examen bakom mig att falla tillbaka på. För att inte tala om min otillfredsställelse med slavjobb som kräver och kräver men inget ger igen. Stämpelklockor, ignoranta chefer, inkompetenta ledningar etcetera, etcetera.
Mina föräldrar tyckte att jag var konstig, undrade om jag "höll på att bli sjuk igen". Om jag blev upprörd över deras envist negativa, slutna jag-vet-bäst-inställning, frågade morsan om jag hade tagit mina mediciner.

Vill inte vi alla ha en trevlig, fredlig värld? Vill vi inte att alla ska få må bra och känna sig delaktiga? Är det så svårt att ta ett beslut om att använda miljömärkt papper i kopiatorerna? Att hjälpa mobbade medarbetare? Att bjuda på färsk frukt och örtte till fikat vid sidan om kaffet och bullen med socker och smör? Att stanna en stund och prata hos den gamla damen efter utförd städning, nu när hon ändå köpt hem lite gott bara för att du skulle komma?

Jag vill att alla ska få välja hur de vill leva, så länge ingen annan begränsas i sin frihet, av dessa val. Jag vill att alla vuxna människor ska ha möjlighet till en bostad, även om de valt den obegripliga, underliga vägen att studera klart innan de skaffat en fast inkomst. Jag vill att den som valt att gå en tidigare samhälleligt oacceptabel väg, ska kunna komma tillbaka utan att bli runtskickad tills de ramlar omkull av att inte orka ta emot ännu ett nekande. Jag vill att kärleksfulla människor ska kunna ges den ekonomiska möjligheten att fostra ett barn, även de som inte är höginkomsttagare med maximal föräldrapenning, färdig villa och Volvo som väntar på kottens ankomst.

Vi är ju människor! Vi vill leva, föröka oss, umgås, uppleva kärleken, njutningen, friden, livet! Vi vill också ofta leva ut andra känslor; sorg, ilska, ånger; livets kontraster är ju det som ger helheten! Är det fel att tänka så? Tydligen är det det, för när jag inför en läkare blir ledsen över att samhället ser ut som det gör, och att det är jobbigt att behöva leva upp till alla sjuka ideal, då får jag Sobril. I väntan på att det ska gå över. Hur puckat är det? Jag tackar, tar emot och sväljer. Hur puckat är DET?

Om jag väljer att uppleva mig själv på ett nytt sätt; börja med en ny vana som jag upplever för mig mot ett högre medvetande om mig själv, om den värld jag lever i och hur allt hänger ihop, då blir jag av många medmänniskor betraktad som flummig. Jag ändras för fort. Man vet inte var man har mig. Det är jobbigt att inte kunna etikettera mig permanent. Om jag tycker att det är schysstare att inte äta upp mina medvarelser, då undrar folk varför. Hur associeras det egentligen?

Min senaste kontakt med en psykiater var bra. Det var i december, när jag inte pallade trycket mer, när skolterminen led mot sitt slut och jag fick psykbryt tre gånger om dagen av prestationsångest. Jag fick piller. Jag kan inte rekommendera någon som läser matte eller fysik att käka bensodiazepiner. Det är inte lätt att skriva prov då. Å andra sidan kanske det är lättare att göra det då, än om man sitter och stortjuter över hur jävla ruttet det här samhället är som tvingar oss att vara så "perfekta" för att passa in, att ingen törs vara mänsklig utan att ha ett förbaskat bra självförtroende i botten. När jag väl hade fått mina betyg blev allt bättre, och jag avslutade snabbt min pillerätarperiod. Undrar hur länge till jag hade ätit mina piller om jag inte fått betyg efter förväntan?

Nu är det ju så, att jag hela tiden strävar efter att bli mer hel, mer medveten, mer kärleksfull. Detta gäller naturligtvis såväl mig som andra människor. Vi gör det bara på olika sätt allihop. En vill fly vardagen genom videofilmer, en annan genom geografisk flykt, en annan vill utveckla sina analytiska förmågor med hjälp av studier, en annan mediterar sig till sitt inre himmelrike - och somliga väljer visst att fördöma alla som inte gör som de själva gör. Ändå vill vi alla samma sak - vara hela, lyckliga och kärleksfulla. Egentligen. Även tjejen som vägrar äta, eller ta på sig något som inte är minst tre storlekar för litet. Vem hjälper henne utan att fördöma den väg hon valt för att känna sig hel och delaktig?

Jag blir stämplad som sjuk när jag bara vill vara kärleksfull mot mig själv och alla andra som lever här, för jag vänder mig ju till sjukvården - då får jag ju räkna med att bli betraktad som sjuk, eller hur? För friskvård, det är ju bara för de som kan betala för sig. Där godtas inga akutbesök med fakturering. Det skulle väl inte passa, med en akut friskvårdsinrättning? Hur skulle det se ut? Ingen idé att ens fundera på, det är ju för knäppt redan från början. Men vart ska man vända sig om man inte har någon som "vet bättre" än man själv? Vart vänder man sig när man behöver stöd, eller råd, och ingen man känner fattar vad man menar? Det finns ju inte så många ställen att söka hjälp på, när man behöver akut stöd i sin egen utveckling, och sin egen tro på hur livet och tillvaron fungerar. Eller har jag missat något? Jaha, det är då man går till en psykolog för tusen spänn i timmen. Eller? Men om det inte funkar då?

Jag drar mitt pyttelilla strå till stacken på följande vis: Jag gör allt för att bli den jag verkligen är, utan påtagna fördomar, etiketter och beteendemönster. Jag har en mycket lång väg att gå för att nå dit, men jag tar ett steg efter ett annat, och det gör ont ibland, svider ibland, går i motvind rätt ofta men leder rätt för mig. Och jag visar andra vad jag gör och hur jag gör det, på de sätt jag kan. Jag säger vad jag tänker, vad jag tycker. Jag hjälper den som undrar, berättar vad som funkar för mig. Det kanske funkar för dig - det kan inte jag avgöra, bara du. Det är inte budbärarens sak att bedöma mottagarens syn på budskapet. Kanske hjälper jag någon, så att de slipper hamna i en onödig sjuk-bilds-framkallande cirkus med därtill hörande trassel.

Om du vill meditera dig till din himmel, eller hoppa fallskärm, eller jonglera, eller vända papper, eller käka biff, eller titta på video, eller läsa, eller måla, eller spela piano, eller supa ner dig - det är ditt val. Du väljer. Det är ditt liv. Jag kan inte leva ditt liv, och du kan inte leva mitt. Ändå är vi samma, du och jag, för allt hänger ihop. Jag är bara här för att visa dig vad just den här lilla delen av oss tänker och tycker just nu. Den här lilla delen av helheten som kallas Alexis. Vad vill den lilla delen av helheten som kallas Du, göra? Vad vill den tycka? Tänka? Gör det. Tyck det. Tänk det. ... ... ... Säg det. Lev det. Bli det. Var det. Det är du. Och hur du än är, vad du än har gjort, gör och kommer att göra, har tyckt, tänkt eller kommer att tänka, så är du OK. Du är bra precis sådan du är, behöver inte ändra något alls. Bara var det du vill vara, det räcker alldeles utmärkt! Skit i om inte andra tycker det, det räcker med om DU tycker att du är den du vill vara. Om du inte är den du vill vara, bli det. Skit i vad alla ska säga om att du helt plötsligt ändrar dig. Det finns alltid någon som tycker du är knäpp ändå, vad du än gör. Så var DU, det är nämligen du i hela världen som är bäst på det, att vara du. Det finns ingen annan du heller, bara en. Den som sitter där och läser det här. Vem är det? Vem vill du att det ska vara? Var den människan. Bli den människan.

Jag ser ut som ett ufo. Inte på bilden här på Sourze kanske, men den är gammal. Nu har jag rakat av mig allt mitt hår, för jag är less på att köpa schampo för tvåhundra spänn flaskan för att hålla det så fint som jag vill ha det; jag är less på att känna att jag inte vågar klippa mig kort för att jag ska se fet ut i ansiktet, jag är helt enkelt less på att följa normen och mina egna konstiga illusioner. Så jag ger blanka fan i alltihop som har med frisyr att göra och har ingen alls istället. Jätteskönt. Och billigt. Jag har också i stort sett slutat sminka mig och bär mycket sällan smycken. Jag frångår denna nya stil när jag blir osäker, och känner att jag vill projicera en bild av mig såsom varandes "någorlunda normal".

Jag har dessutom en underlig mössa, en mössa jag tycker är kul och dessutom varm och skön. Det är viktigt när man saknar hår på huvudet. Jag har en gammal rock, omoderna skor och bär på sådär femton extra kilon fett som jag inte behöver. Tonårstjejerna garvar högt åt mig när jag går förbi dem på stan. Det gläder mig. De ser mig. Även om de säkert tycker att jag är veckans, nej, årets nörd, så ser de mig. Och då ser de ett exempel på att man inte måste följa normen. Jag ler och skrattar med dem. Hoppas de slipper äta känslodämpande piller framåt maj när det lider mot terminsslut.

Tack för att du läste ända hit, och jag beklagar om jag blev lite för .................. för din smak fyll i vad du vill på den streckade linjen.