Världens partysugnaste klass

I min klass, en alldeles ordinär samhällsklass, finns det en uppsjö av diverse människotyper. Ni vet, om man har en skala, från höger till vänster, där de längst till vänster är radikalerna, och de längst till höger är lite mer reserverade. Eller konserverade, om man vill göra sig en aning lustig. Tänker man sig en sådan skala kan man lätt dela in min klass i tre delar. Höger, vänster, mitten.

Till vänster de attitydsstinna gaphalsarna som alltid tycks ta all luft varje gång det ska pratas eller organiseras. Till höger panelhönorna, och en paneltupp, gråklädda, möjligen lite rosa eller ljusblått, och med små, tunna röster. Och så i mitten, pastell-och-jeansflickorna. Så vanliga att det gör ont. Inte för mycket smink, en hel garderob från Hennes & Mauritz och läppglans som klibbar mellan över- och underläppen som långa snören.

Gängbildningarna var ett faktum redan från första veckan. Sedan att gängen på olika sätt defragmenterats och justerats på vägen, hör liksom inte hit. Och som Bush och Bin Ladin repellerar, repellerar också gängen. Kanske inte lika uppenbart, och aldrig med fullt krig som följd. Fördomar och umgängesstörningar är följden i det här fallet.

Och, som kanske naturligt är, sades inte ett ljud om klassfest på nästan hela ettan. Och vår mentor och samhälls- och historialärare tjatade och gnatade. "Ska ni inte ha fest snart?" "Har ni inte haft fest ÄN?!" och så vidare. Han, och senare även vi, tycktes tänka att en klassfest var den enda räddningen för denna tragiska klass. Och klassens högerhalva skruvade lite nervöst på sig och såg ner i bänkarna. Vänsterradikalerna harklade sig och såg på varandra. Borde man? Men nej. "Förutsättningslöst" skulle en av de manliga vänstersympatisörerna säga, timmarna efter att klassfesten faktiskt blivit av. Och ack, så rätt han skulle få. "Förutsättningslöst" var även tanken som snabbt blockerade radikalernas festtänkande. Och från högern skulle inga initiativ komma, det visste båda flyglarna. Så hela första året rann iväg.

Men så började år två. Ingen ville, motivationen var slut före första skoldagen, det kändes som om all skolmat var uttjatad redan efter första lunchen. Och mentor Mattias suckade uppgivet när han fick reda på att, nej, det har inte förekommit klassfestande under sommaren heller. Och högerflygeln tittade åter ner i borden, och de till vänster gav varandra ögonkast som sa att nu var det nog!, klassfest skulle det bli.

Diskussionerna på interna klassmappen på kommunikationssystemet First Class drog igång. "Är det ingen som är festsugen?" "Jo. Jag!", och ämnet bollades fram och tillbaka i veckor, utan att ens försiktigt nosa på stadium 2. "Vi kan vara hos mig!" var mailet som aldrig kom.

Men tillslut. Efter veckor av menlösa diskussioner utan varken framåt- eller bakåtutveckling, kom så klassrådet som skulle bli revolutionerande för klassens festplaner.

Jag, påstridig som jag är, lyfte min hand, och förkunnade utan att vara helt säker; "Vi kan säkert vara hos mig. Klassfest alltså." Och folket vände sina blickar mot mig. 20-talet uppspärrade ögon möter mina. Blickar utbyttes. Skulle man våga ge sig in på det här? Det var inte fråga om det skulle bli en flopp eller inte, det var bara floppens omfattning som eventuellt behövde tänkas över.

Och, sagt och gjort. Redan följande vecka var festlokalen ordnad, föräldrar och lillebror utkörda och nyheten nådde klassen bara en vecka före det tilltänkta datumet. "Vilka kan komma nu då?" frågade jag. Och åter igen; nervösa blickar utbyttes högersympatisörerna emellan. "Ska du gå? Men snälla då, jag törs inte gå själv". Och med blickarna ryckte de varandra i tröjärmarna och tiggde och bad sådär som bara tonårsflickor kan. "Hallå?" sa jag. "Handuppräckning, då. Hur många kommer?" Några spridda händer i luften. 11 stycken. Av 24. Visserligen saknades 5 personer på klassrådet, men någon överbefolkad klassfest hade vi inte att se fram emot, eller kanske bäva inför.

Och det blev lördag, och dags för klassfest. 12 stycken skulle vi bli, exakt halva klassen. Förberedelserna var enorma från min mors sida. Godis skulle det finnas. Och chips och alkoholfri bål. Och jag sa att, nej det behövs inte, inga fler chipspåsar mamma, men hon slog dövörat till och handlade godis för över 200 kronor på Överskottsbolaget.

Således fanns alla förutsättningar för en ganska trevlig afton. Två tjejer från mittenregionen på skalan hade tagit på sig att ordna med några lekar som vi kunde roa oss med, och hemma hos mig fanns allt i godisväg.

Och klockan slog sju och klasskamraterna började droppa in. Ganska långsamt till en början. Lagom till åtta på kvällen var så gott som alla församlade. MEN, det visade sig att lekledarna beslutat sig för att stanna hemma. Och i deras ställe kom några andra. Så 12 personer blev vi lika fullt. Problemet var bara att det inte fanns något som helst att roa dessa 12 stackars själar med. Och här måste jag få påpeka att det faktiskt kom folk från både höger och vänster och från mittenregionerna. Det var på det hela taget en ganska jämn fördelning av gäng. Och inget gäng var helt - vilket kunde ha bidragit till närmare gemenskap just den här kvällen. Men så blev det inte. Efter en liten komigångnuförtusan-lek började folk så sprida sig. Och gängkonturerna blev smärtsamt skarpa. Den lilla alkohol som fanns tillhanda försvann snabbt ner i de mest alkoholglada, kanske tre av 12 personer. Övriga 9 fortsatte att skruva på sig, flacka med blicken över huset och folket och försiktigt röra lite i någon av godisskålarna. Li, fullast av alla, började som vanligt härja ganska omgående. Lite road konstaterade jag att högerpartisterna tycktes krympa ihop mer och mer varje gång Li sa något. "Men kom igen nu, Åke. Nu ska vi dansa!" och hon ryckte med sig den store paneltuppen med sig ut på parkettgolvet. Och med överdrivna rörelser började hon dansa med honom. Han tycktes krympa i hennes armar, försvann in i den massiva rodnad som hans ansikte inte kunde dölja. Och klassen log försiktigt runt omkring dem. Inte le för brett, för då kanske någon slår mig.

Framför datorn flockades radikalerna. Högerflygeln befann sig i köket. Och plötsligt kom en klasskamrat till, Marcus, inramlandes, med en öl i högsta hugg och en stor snus under läppen. Han ville ta med sina kompisar in. Och jag sa lite barskt att nej, den här festen är stängd och bara för klassen och möttes av en något irriterad uppsyn.

Trots att klockan var tidig och kvällen ung, så beslutades det att det skulle bli efterfest hos Li, vars hus var helt tomt sånär som på katten. Och innan någon hade hunnit tänka stod alla i hallen med stora jackor på sig och flackade med sina nervösa ögon. Med Li och mig i täten gick vi så mot hennes hus i Haga. Efter oss, Maja och Hanna, och Per och Tuva en vit bakom. Precis efter dem gick Mia E, Mia Ö och Sofi och ännu lite längre bak Nils och Lisa. Uppdelningen var total. Ingen sa ett ljud till någon utanför det egna gänget.

Hos Li försvann folk in i olika rum överallt. Li envisades med att dansa med Åke åter igen. En tryckare denna gång. Och högerflygeln stod längs väggarna med ett kollektivt ansiktsuttryck av puraste förtvivlan.

Och där satt jag i en soffa hos Li. Spansk discomusik dånade i öronen. Spansk discomusik som ingen tyckte om. Bara Li. "Förutsättningslöst, förutsättningslöst." Orden skrek i mitt huvud. "Vad har jag gjort?!"

Och klockan närmade sig elva. Nu kom Mia E, Mia Ö och Sofi. "Vi tänkte gå nu. 23.15-bussen tänkte vi ta. Från Navet."

Och Li gjorde stora ögon, "Nejmen inte ska ni GÅ nu! Nej! Stanna!" och de tre skruvade lite på sig, och deras blickar fylldes med fasa. "Eh, jo. Det har varit jättetrevligt. Men vi måste gå". Försökte Mia E med ett snett leende. "Nej, nej, nej. Inte kan ni gå nu. Aldrig i livet." Li la armarna i kors. "Eh, jo. Alltså... Det har varit jättekul, verkligen. Men vi vill inte betala nattaxan bara.", fortsatte Mia E och Mia Ö rodnade som av sympati för sin vän. "Ja. Men... Vi går nu. Tack så mycket!" sa Mia E och log lite snett igen. Och Li suckade, "Jaja. Det var kul att ni kom!"

Festen dog i rapid takt. Till och med radikalerna började grimasera en aning. Obekväma ansiktsuttryck svepte som en böldpest över huset. Jag och Per gömde oss på badrummet, sittandes i Lis lyx-jacuzzi. Vi diskuterade det mesta, men mest klassfestens totala misslyckande. Snart kom även Tuva. "Jag ska nog åka hem innan det blir nattaxa". Och vi sa god natt och hon försvann. Nils anslöt till oss i badkaret och påpekade även han vilken flopp klassfesten blivit. Och där satt vi en god stund. Plötsligt rycktes dörren upp och tre vilt främmande människor stoppade in sina huvuden. "Men! Sitter ni i badkaret med kläderna på?!" och sedan försvann de igen. Lis vänner hade återigen vädrat fest. De var säkert 20 stycken. Välde in som svällande bulldeg genom alla tänkbara dörrar och ingångar. Och snart var alla kvarvarande människor från klassen samlade i badrummet. Klockan var kanske kvart i tolv och kvar av klassfesten finns inte ett spår. Bara jag, Maja, Hanna, John, Nils och Per. Och Maja fick för sig att vi skulle bada. Så jag, Maja och Hanna tryckte in killarna i toabåset och hoppade i poolen, medan de tre pojkarna fick sitta på behörigt avstånd på badrumsgolvet.

Klassfesten rinner ut i bubblor och brusande vatten och små stjärnlampor i taket. Klockan är inte ens midnatt. Och runt halv ett går jag och Nils hem genom Haga. Det är mörkt, det är kallt, det är tyst. Och jag säger, så ironiskt jag bara förmår "Jaha. Det där gick ju bra", och Nils skrattfnyser och muttrar. "Nej. Men. Det är ju faktiskt bara att inse... Alltså. Det GÅR bara inte. Totalt förutsättningslöst."

Och eftersom jag är dålig på rappa, smarta slut, så slutar jag helt enkelt här. Dock kan förtäljas att när vår mentor måndagen efter frågade hur klassfesten varit, drog hela klassen efter andan i kollektiv fasa, och ingen svarade. Mentor Mattias undrar nog än hur det faktiskt gick till.

Av Marta Lisabet Engman 11 jan 2003 14:37