"Bara köpa lite frimärken"

Jag har självfallet också möjlighet att köpa frimärken, frågan är bara hur absurt det ska behöva bli. Den här artikeln har sin start då jag fick en fellevererad julklapp. Hade beställt långkalsingar till maken i julklapp, fel storlek kom. Väldigt fel, det var till en elvaåring. Nog för att jag faller för yngre män, men även jag har ju en gräns. Nåja, det faller utanför ramen för denna artikel. Jag ska nu alltså sända tillbaka brevet, varför jag är i behov av frimärken. Det har alltid tyckts mig enklare att köpa lite frimärken att ha hemma, istället för att ränna till ett försäljningsställe eller postkontor varje gång jag ska posta något, även om det nu inte händer så ofta. CSN, Försäkringskassan och så vidare förstås, i den mån det inte går att ordna elektroniskt, men i stort sett aldrig privatpost. Så när frimärkena tar slut kommer jag inte omedelbart på tanken när jag står på ett försäljningsställe, det blir så att säga först vid det akuta behovet uppenbart att märkena saknas.

Post-jul föreställer jag mig att det kan vara knapert med märken utan tomtar, men det är väl ok, ingen har väl förargat sig över några juletomtar på brevet även om nyåret passerat. Jag börjar på matbutiken som ligger närmast oss där vi bor. De säljer inte frimärken, vet jag nu. Ok, ingen fara - vi går ju ofta till den större, mer välsorterade butiken i centrum, och de säljer märken, det vet jag, för de har skyltar som vittnar om det. "Vid nästa tillfälle som ges ska jag köpa märkena där."

Detta skedde en sen eftermiddag, jag stod i kassan, skulle betala och utbrister "just det, du har ju frimärken - ge mig ett häfte inrikes, det är väl femtio spänn? Det blir lagom". Killen i kassas hummar och ser förlägen ut och börjar rota i sin kassalåda. "Öhh, nää, jag har bara utrikes..." Jag svarar att han kan väl kolla med kollegan bakom ryggen, varpå så sker. Hon hade inte heller några. Jag får lust att be honom ordna mina märken, det är ju hit jag främst är hänvisad för att köpa dem, men kön bakom mig och en avlägsen, ledsen och förmodligen hungrig liten kotte som ylar får mig att avstå. "Äsch, skit samma. Strunt i det. Det är bra så." Jag betalar och lämnar affären. Hoppas inte karln min fryser alltför mycket utan långkalsonger.

Till saken hör, att jag försöker leva så kontantlöst som möjligt. Ett led i att slippa trycka upp fler sedlar och mynt och därigenom spara på resurserna. För att inte tala om minskad rånrisk i affärerna och så vidare. Så att gå in till den suuupertrånga tobaksaffären intill är uteslutet, inte bara för att jag då måste gå förbi bankomaten men även för att han faktiskt blåst mig på en spänn, sålde ett begagnat frimärke till mig för sex kronor en gång med kommentaren "de har höjt priset". Inte för jag trodde honom, men jag trängdes så med barnvagn och allt därinne och kotten min ville verkligen därifrån fortast möjligt och som den hulda moder jag är lämnade jag saken därhän, fast jag visste att en portohöjning inte skulle gått mig så grundligt förbi. Ja, och så är ju där alltför trångt för att ta med barnvagnen mer än till hälften.

Nästa tillfälle ges strax därefter, då jag tar en sväng till bensinmacken nära hemmet för att köpa vad det nu var. De har haft märken förut, pålitligt med bensinmackar, de har allt. Inte denna gång. Han hade julmärken för fyra och femtio stycket; mitt minne sade mig att det var begränsad användning för dessa förr i tiden, har använt mig av dylika någon gång i forntiden, och istället för att ta mig tiden att be att få läsa villkoren jag hade en lång kö bakom mig även denna gång, avböjer jag.

Kalsongbrevet hänger ännu i hallen och väntar. Nu vet ju jag att visst kan jag gå in i andra affärer än de där jag vill handla min mat, jag kan gå åt ett helt annat håll, ta en sund promenad och trassla mig in i en butik som annars förmedlar våra paket så som postkontoren brukade göra - men det tar emot av flera skäl, inte minst för att det är ett helt hästprojekt att böka sig in i nämnda butik med barnvagn, och det är inte lättare att manövrera den när man väl är inne, utan att välta något från någon hylla med antingen vagnen eller de spretande armarna på vagnens mycket nyfikne passagerare.

Poängen är; hur svårt ska det behöva bli att köpa ett häfte vanliga inrikesfrimärken? Hur kommer det sig att två av tre öppna kassor i en stor, central matvaruaffär med uppgiften att saluföra nämnda artikel, bara rycker på axlarna och säger "har inga"? Om man vid sidan av brevlådorna införde portoautomater som tog emot såväl kort som kontanter, och som serverade portovalör efter behov skulle problemet vara väck. Man måste ju ändå posta brevet, så till en låda tar man sig ju.

Måhända är jag trögtänkt, måhända är det naivt av mig att föreslå något som kommer att kosta så mycket att genomföra, men hur stor skulle kostnaden varit i förhållande till den stora omorganisation som skett, om den påtänktes från början?

Vad tusan, det räcker väl med om det finns frimärken att köpa där det ska finnas frimärken att köpa. Enkelt, eller hur?

Av Alexis Örtenholm 07 jan 2003 15:04