Thomas Quick och medias roll

Om Thomas Quick har det skrivits hundratals artiklar, några böcker och flera teveprogram har spelats in. En märklig debatt har även uppstått med flera tungt vägande journalistnamn på varje sida. Själva uppdelningen i "för" och "emot" Quick som mördare är absurd då ingen kan uttala sig med sån absolut tvärsäkerhet. Inte ens Quick själv.

Ett högst utbrett problem inom media är dess föreställning om sin egen upphöjda goda föresats. Att media i all välmening informerar allmänheten om allt som är relevant för dem. Den tredje statsmakten är inte bara makt utan något av en förmyndarstat när den noggrant väljer ut vilka fakta och faktafel som presenteras och vad som passar in i det ständiga vinklandets pussel. Att Quick i media delats upp i två läger, båda övertygade om sin egen rättfärdighet, visar endast på hur mycket allmänheten inte får ta del av. Likt åskådarna vid olycksplatsen endast fångar glimtar av det inträffade, tar större delen av Sveriges befolkning endast del av det som presenteras av dagstidningarna. Vilket lämnar stor plats för feltolkningar, manipulering och mentala representationer som är svåra att tvätta bort.

Solomon Asch utförde flera experiment som påvisade att det intryck man först får är det som sitter kvar, en så kallad primacyeffekt. Genom att beskriva en persons egenskaper som "envis, kritisk, impulsiv" så mindes undersökningsdeltagaren personen på olika sätt beroende på vilket ord han beskrevs med först. Passer & Smith 2001 s.520 Allmänhetens bild av Thomas Quick färgas alltså av en av de första makabra beskrivningarna av honom som sedan spreds genom pressen: "Seriemördare, pedofil, nekrofil, kannibal, sadist." Weigl, Kerstin 1994-11-02 Detta är bortom all förståelse, Aftonbladet s. 10 Nyheter Denna färgstarka beskrivning har satt sig och hängt kvar i åtta år, senast presenterad i en debattartikel av Jan Guillou, en av de uttalade "motståndarna" mot Quick som mördare. Guillou, Jan 2002-03-18 Därför vill journalister ibland bli bedragna. Aftonbladet s. 15 Debatt Ett annat exempel är beskrivningen av Quick som "massmördare" som använts frekvent i många artiklar. Även för en lekman är innebörden av en massmördare helt uppenbart inte samma som en seriemördare.

En snabb överblick av artiklarna som finns skrivna om Thomas Quick visar ett mönster. Vid sidan om de artiklar om att Quick erkänt mord efter mord står artiklar som utropar ’Quick har inte mördat någon’ bredvid artiklar om att ’Quicks skuld nu bevisats’. Trovärdigheten hos media sjunker ännu ett steg.

Själva uppbyggnaden hos en dagspressartikel gör psykologiska undersökningar och resultat svåradapterade. Rubriken ska ta upp det viktigaste i artikeln och samtidigt locka många läsare. Ingressen ska sammanfatta hela artikeln så att läsaren får en överblick av materialet. Slutligen ska brödtexten innehålla allt som ingressen påtalat men samtidigt ge större utfyllnad, kanske fler exempel. Problemet utökas genom den prekära omständigheten att det är en stressad redigerare som sätter rubriken, ofta utan att läsa artikeln. En snabb blick, aha det handlar om Quick, okej varför inte "massmördaren Quick slår till igen" eller något dylikt. När fallet Quick översätts till tidningsspråk försvinner detaljerna och viktigast av allt: referenserna. Det finns ingen plats för referenser och källförteckning i dagspressen. Nya artiklar skrivs, research görs på gamla artiklar i samma tidning, och felen förs vidare kort och tvärs och utplånas aldrig. Man kan heller aldrig undersöka påståenden som görs. Psykologiska bakomliggande förklaringar till beteenden faller bort då medelSvensson enligt media inte har den insattheten som krävs.

Ett exempel som är genomgående i artiklarna om Quick är att han ofta missminner sig. Detta utgör även av de största bränslekällorna för "Quicks motståndarläger". En artikel i Aftonbladet med en väldigt tydlig vinkel Anders Johansson 2002-10-23 "Quick har inte mördat någon" Aftonbladet s. 19 Nyheter tar upp att Quick ofta ändrar sina uppgifter. Vad som inte tas upp i någon av artiklarna är de bakomliggande psykologiska orsakerna till detta ändrande. Istället framställs fenomenet som att någon har vidarebefordrat fakta till Quick eller ställt ledande frågor. Att han ofta följer en inre associationskedja där exempelvis Errol Flynn kan användas för att associera till Fjell, en del av Drammen där Therese Johannessen - ett av Quicks påstådda offer bodde - nämns inte. Huruvida detta är sant är inte att ta ställning till här. Det som skall tas ställning till är hur Quick egentligen framställs i media och vad detta har för konsekvenser.

Thomas Quick har nu slutat göra erkännanden. Han uppger att hans omgivning är illvillig och redo att gå över lik för att framställa honom som en lögnare. Han skriver:

"Jag avstår från vidare medverkan i polisarbetet också för offrens anhörigas skull, de som i likhet med domstolarna accepterar bevismaterialet. Jag vill inte att de på nytt, om och om igen, skall känna sig osäkra på vad som hänt. Jag offentliggör nu mitt beslut för att andra anhöriga, de som vet att polisutredningar i deras fall pågår gentemot mig, inte skall hoppas på en snar lösning. Det vore ohederligt av mig att låta dem hoppas förgäves."
Mattsson, Janne 2002 Gåtan Thomas Quick, Leopard, sidan 248

Det lilla erkännande Quick hoppats få för att han började berätta, uteblev. Mycket tack vare medias enkelspåriga rapportering och Jan Guillou och Leif GW Perssons myckna utrymme för sina åsikter i pressen. Debatten om Quicks eventuella skyldighet till mord som borde baserats på fakta med referenser och saklighet övergick snart i infekterad dagisstämning med anklagelser mot journalister och advokater istället. En öppen debatt, kan påstås. Men hur öppet är det när endast ett par ihärdiga män och kvinnor kastar sand på varandra i den bildliga sandlådan? När det enda allmänheten, som uttråkat hänger på avspärrningstejpen, ser är en stor missförstådd röra av makabra ord och missförstånd.

Av Kee Leong 06 jan 2003 12:16