Ön, del 2

INT - SOMMARSTUGANS FARSTU - KVÄLL

Helena, utrustad med tre vackra paket travade på varandra, står med Malin i farstun där de väntar på att alla ska komma. Malin får bredvid ytterdörren syn på en inramad svart-vit förstoring från det tidiga sjuttiotalet. I en demonstration går ett ungt par och skanderar under en banderoll som kräver SOLIDARITET. Det är Marianne och Sven i palestinasjalar, politiska knappar på kläderna, sjuttiotalsglasögon och näbbstövlar.

MALIN
Är det sant!? Är det dom?


HELENA
Ja, jag vet! Alltså, kolla värsta polisongerna!


Hela familjen har samlats i farstun. Marianne håller i tårtan. Sven slår an ett rätt så ostämt D-dur. Det knackar svagt på dörren. Helena öppnar och familjen brister ut i kraftfull sång.


ALLA
Ja må hon leva, jaa må hon leeva...


Kvinnorna som står längst fram tystnar förbluffat: Det är inte Kicki som kommer, utan en främmande, mycket medtagen och förskräckt ung kvinna. Fredrik sträcker på sig för att se personen i dörren och bleknar: är det samma person som han vådaskjutit, bara blekare och med kortare hår? Han tror det. Sven längst bak i ledet har inte märkt något utan fortsätter spela och sjunga med stor energi.


SVEN
...ja må hon leva uti hundrade åår!


Marianne står med tårtan, obeslutsam. Hon ser att främlingen behöver få komma in.


MARIANNE
Vänta, vänta... Sven. Det är nån... annan.
Eeh, oj då. Men... kom in!


Den genomblöta, skälvande kvinnan går långsamt och storögt över tröskeln. Marianne leder henne vidare in till gungstolen vid den öppna spisen. Hon lämnar tårtan till Helena, nickar mot köket.

MARIANNE
Sätter du på varmvatten?


INT - SOVALKOVEN/ALLRUMMET - KVÄLL

Fredrik har flytt in i sovalkoven och dragit igen dörren efter sig. Hjärtat slår så häftigt att han hör det i huvudet. Han försöker hålla för öronen, men det hjälper inte - ljudet kommer ju inifrån. Han virrar runt i rummet som ett stressat djur i en bur och han andas flämtande. Han vet inte vad han ska göra.

Helena kommer in i alkoven och lämnar dörren öppen efter sig. Fredrik kastar en rädd blick ut i allrummet och ser sin mor försöka prata med främlingen. En del av den främmande kvinnans blöta kläder ligger strödda kring henne och hon har ett stort sjuttiotalsblommigt täcke om sina smala axlar. Hennes läppar är blåaktiga. Hon talar med mycket svag och stötig röst som avbryts av otäcka hostningar, så Fredrik kan bara urskilja fragment.

KVINNA
Boat no good... we came...


Fredrik stänger kvidande dörren, och ställer sig med ryggen mot väggen, som om han gömde sig. Dunkandet i hans huvud fortsätter.

FREDRIK
Det är hon. Det måste vara hon.


HELENA
Va?


FREDRIK
Du vet... dom försöker och försöker igen...


HELENA
Hon är flykting? Vad gör man då? Fredrik... Fredrik!
Det här är din avdelning.


Helena står rakt framför sin bror och skakar honom med händerna på hans överarmar. Hon fångar hans blick och han lugnar sig en aning.

Fredrik bestämmer sig, går ut i allrummet, men håller ryggen vänd mot flyktingen som just fått en kopp te av Marianne. Telefonen står precis utanför dörren. Han tar ett djupt andetag och biter ihop. När han ska lyfta telefonluren lägger Marianne en hejdande hand över hans. Hennes blick är bestämd.


MARIANNE
Nu sover vi på saken.


Fredrik lyder lättad och avstår från att ringa. Det hörs återigen steg på verandan. Helena tittar upp.

HELENA
Vi får höra vad Kicki tycker...


Det knackar och Sven går och öppnar. Utanför står en mager äldre man, lika blöt och medtagen som kvinnan, med en femårig pojke ängsligt klängande runt benet. Det glittrar i det öga som pojken kikar fram med. Kring dem, i det svaga skenet från verandabelysningen, samlas en stor skara människor. Nere på stranden ser vi fler kliva ur en risig båt med kraftig slagsida. De översköljs av höga vågor när de kämpar sig i land.


EXT/INT - STUGANS VERANDA - SEN KVÄLL

Vi ser med båtflyktingarnas ögon den frusna kretsen som samlas kring stugans ljus. Sven står som förstenad med handen på dörrhandtaget. Marianne och Fredrik dyker upp bakom honom. Hon bleknar förskräckt. Fredrik står lamslagen. Mannen med pojken runt benet stiger fram och tar tag i dörrens handtag från utsidan.


INT - FARSTU/ALLRUM - SEN KVÄLL

Marianne blir rädd. Hon rusar direkt till telefonen och ropar till sin man.

MARIANNE
Stäng dörren!

När den utmattade mannen ute i kylan märker att dörren stängs för honom och pojken, håller han instinktivt emot. Det blir några sekunders dragkamp.


MARIANNE
Dom är för många!


SVEN
Hjälp mig, Fredrik!


Hon har lyft luren och står och tvekar. Fredrik tvekar också. Den magre mannen är förvånansvärt stark men när Sven tar hjälp av ena benet går ytterdörren igen med en kraftig smäll. Vi hör det snabba ljudet av dörrlåset. Solidaritetstavlan faller i golvet och går sönder.


INT - FARSTU - SEN KVÄLL

Vi ser i slow motion tavlans fall och hur glaset splittras. Bilden på sjuttitalskampen studsar upp och landar med ett regn av glasbitar över sig. Vi hör brusig kommunikation över polisradio.


POLISRADIO OFF
Nittisju här, kom in./brus/ Ja, båtkurder igen, bekräftat, kom in. /brus/ Visst, vi gör det så... eeh... diskret vi kan... /brus/ Klart slut.


SLUT


Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs och SFI:s Manusfabrik.

Av Anna Borgeryd 05 jan 2003 14:46