Det inre raseriet

Känner ett behov av att ställa mig mitt på torget och skrika, känner ett behov av att slå mina knogar blodiga på väggen framför mig. För mycket känslor, ibland räcker inte orden till... Varför blir det så här? Just nu? Jag är förbannad men kan inte riktigt sätta fingret på vad.

Politik verkar vara mina ådror idag, heta åsikter mitt blod.

Jag vill förändra världen!

Och jag skrattar åt mig själv, vem skulle lyssna på mina läppar? Vem skulle läsa mina fingrars print? Jag är inte naiv, ännu en sak att bli förbannad över. Jag vet att jag inte kan förändra ett skit. Jag ser på kaosets tsunami, ondskans cyklon och jag sveps med trots all motstånd. Jag är Ingen.

Varför är det så få som ser att vi alla är människor? Varför är det så mycket ondska som härjar fritt? Det här är ingen värld jag vill leva i, det här är ingen värld jag önskar åt någon.

Att överbevisas varenda dag - timme ut och timme in – om att det knappast finns godhet kvar där den borde finnas som bäst.

Så länge det finns hopp... Jo, jag har hört den också, en gång trodde jag själv på det. Inte nu, inte idag. Pandoras ask är vidöppen – hoppet har undkommit mänskligheten.

Jag håller mig kvar, inte hoppfull men envis. Jag ska se en bättre dag för det kan väl inte bli mycket värre? Jag håller mig envist kvar med ett järngrepp om det som gör livet värt att leva, med ett järngrepp om det som gör oss till de vi är, eller rättare sagt till de vi borde vara.

Låt mig skaka religionens hand för en oöverträffad fata morgana. Låt mig hånskratta djävulen i ansiktet för hans impotens, att aldrig vara ondare än människan mera. Låt mig beundra världsledare för att ha lyckats med det omöjliga, att omvandla tänkande varelser till de vi är idag, rabiessmittade hundar.

Ett stort jävla tack, det kan inte ha varit lätt, men ni lyckades. Antagligen med hjälp av era kära och nära, en fantastisk publik, er stylist Ken Brockman, skivbolaget och inte att förglömma Gud.

Av Naseer Alkhouri 04 jan 2003 12:11