Lydnad - en dygd?

Lydnad har varit något man värderat högt inom exempelvis uppfostran och undervisning. Att man lyder "sanna" auktoriteter såsom föräldrar, samhälle eller Gud, har varit underförstått. Efter andra världskriget, då krigsförbrytare ursäktade sig med "jag lydde bara order", har man dock börjat ifrågasätta lydnadens värde. Även en "orättfärdig" stat kräver absolut lydnad, men är då "lydnad en dygd"?

Hur fungerar då lydnaden? Amerikanen Stanley Milgram gjorde på 60-talet en serie omdiskuterade experiment för att försöka visa hur människor egentligen var benägna att lyda. I grundexperimentet annonserade han efter två personer som, mot ersättning, skulle agera försökspersoner. Vid ankomst till laboratoriet fick de dock reda på att endast en kunde vara försöksperson, medan den andre fick vara medhjälp till försöksledaren. Meningen var att försökspersonen skulle lära sig en lista med ordassociationer samtidigt som medhjälparen i ett annat rum skulle kontrollera inlärningen samt ge straff när försökspersonen gjorde fel. Straffen utgjordes av elektriska stötar graderade från "svag stöt" till "varning - vådlig stöt", som alltefter det att försökspersonen gjorde flera fel, skulle öka i styrka. I själva verket var "försökspersonen" en skådespelare som inte fick några stötar, men spelade ändå som om så var fallet. Efter att ha svarat fel några gånger och "stötarna" blivit starkare, började försökspersonen jämra sig, vilket hördes in i rummet med försöksledaren och medhjälparen. Vid en stöt på 300 volt kallad "vådlig stöt" började skådespelaren bulta i väggen mellan rummen och krävde att få bli utsläppt. Frågan var då om medhjälparen skulle fortsätta att dela ut stötar om försöksledaren krävde det. FEM av fyrtio vägrade att fortsätta försöket, ytterligare nio vägrade efterhand att fortsätta, men 26 av 40 fortsatte till maximal strömstyrka.

I Milgrams försök var alltså nästan två tredjedelar beredda att utsätta en annan människa för direkt livsfara. Under experimenten var det dock många som uttryckte sitt ogillande och att de inte längre tog ansvar för vad som hände. Det tycks alltså vara så att man söker "avlasta" sitt ansvar på någon annan som bestämmer. Liknande psykologiska funktioner kan man hitta i till exempel mobbningssituationer. Genom att individen handlar som medlem av sin grupp och tillsammans med gruppen blir varje grymhet ursäktlig...

Av Johanna Pettersson 29 dec 2002 11:01