Konsten att kunna

I allt vad vi upplever inom kulturen, oberoende av motiv, teknik eller stil gör det det starkaste intryck som är väl gjort. Det som är avrundat med en extra finess i utförandet, utan stora later eller överdrivna gester. Det som är gjort av personlighet, god smak och omutligt kunnande. Det som ger autentiska känslor av glädje, nostalgi eller längtan genom att transponera livets inre tryck i till exempel en utkristalliserad bild eller ett verk.

Något som envar upplevt som på sätt och vis är för stora för att kunna fattas i en form där inga ord krävs. Som bara ger en känsla av stark sensibilitet och närvaro i nuet. En skapelse som blir en reflex av betraktarens sensuella attraktion. På ett lite lakoniskt sätt ge en svag dallring av erotik, den som finns vid varje upplevelse av skönhet. Eller enligt den vise Vilhelm Ekelund i "Nordiskt och klassiskt:" "Böcker, musik eller konst som inte ger en lika vällustig styrka åt sinnet som blicken ut över en mäktig havshorisont eller en djup vinterstjärnhimmel är inga böcker, ingen musik eller ingen konst."

Min mormor ägde tavlor vars motiv följt mig som en illustration till starka upplevelser, som bilder påverkat barn i alla tider. Mera förut än nu när vi översköljs av bilder vi inte orkar ta emot. Ser jag ett vackert naturmotiv en blågrå novemberdag jämför jag det med färgerna av danskt porslin hon hade i sitt så kallade presentskåp. En björkhage tidig vår påminner mig om Hjalmar Munsterhjelms "Gumman på spången" och musik av Bach får mig bland annat att tänka på boetten i en gammal klocka där det fanns en miniatyrmålning i umbrafärgade penseldrag av ett strandmotiv med höga träd utan löv.

Upplevelser och sinnesintryck ger eko genom konsten.

Hör jag den ryska manskören i Novospaskyklostret i Moskva sjunga öppnas hela landets tragik. Tsarväldets sekler av förtryck, potemkinkulisser under Katarina den storas tid till bolsjevikernas grymma likvidering av den sista tsarfamiljen. Den lilla ryssens kärlek till sitt land och kamp för överlevnad där individen ännu är bara ett nummer i Hoppets Här. Hur lång väg har detta land att gå för att få respekt för individen och sitt lands miljö? Alla konstskatter, Dostojewskij, Repin, Tjajkowski.

Konsterna binder ihop och förstärker varandras lyskraft och ger associationer åt alla genreer som inte nödvändigtvis behöver associeras med konst. Kunskap i en konstart ger naturligt intresse i de andra.

Mycken konst, musik och litteratur har fått och får stå tillbaka för trenddyrkan av inneförfattare i deckargenrer, kvasikonst och musik som mest låter som misshandel av öron och instrument.
En bok, eller vilket annat inom konsten som helst, ska likna en jämn stark och ihållade bris som syresätter, öppnar landskap och till sist ge en inre djupt brusande frid.

Av Solveig Sjöskog 13 dec 2002 09:29