De tre gyllene hårstråna

Det var en gång mitt i den mörkaste natten, en sådan där natt då allting är svart, som en gammal man kom stapplande fram på vägen. Han var märklig att se: långt gulgrått hår, spruckna grågula tänder och krökta grågula naglar. Ryggen var krokig och hans skinn hängde under hakan i flera våder.
Han tog sig fram med möda, stödde sig på vad som fanns i hans väg att stöda sig på och kämpade sig flåsande framåt.

Det sved som eld i varenda ben i kroppen på honom. Långt borta såg han ett ljus, en eld, ett fladdrande sken, ett hem, en viloplats med värme och det var hans mål. När han kom till dörren stapplade han utmattad in och föll omkull på golvet.

Därinne satt en kvinna vid en härligt sprakande eld. Hon skyndade fram till honom, lyfte upp honom och bar honom fram till brasan. Hon höll honom i famnen som en mor håller sitt barn. Hon vaggade och gungade honom och där satt de. Den gamle skröplige gubben som inte var mycket mer än skinn och ben och den starka kvinnan som gungade fram och tillbaka och nynnade, såja, såja, såja...

Så satt hon och gungade natten igenom och när det nästan blivit morgon hade mannen blivit mycket yngre. Ja, han hade blivit en stilig ung man med guldgult hår och långa starka ben. Och hon fortsatte att gunga honom. Såja, såja. Såja, såja.

När morgonen kommit ännu närmare hade den unge mannen förvandlats till ett litet barn med vackert halmgult hår.
Just som gryningen bröt in och solen höll på gå upp ryckte kvinnan tre hårstrån från barnets vackra huvud och lät dem falla till golvet med tre klara, pling, pling, pling!

Då kröp det lilla barnet ner från hennes famn och sprang fram till dörren. Där stannade han och gav kvinnan ett bländande vackert leende. Sen fortsatte han och flög upp till himlen och förvandlades till den lysande morgonstjärnan.

Av Solveig Sjöskog 10 dec 2002 09:05