Äntligen ler du igen. Sådär varmt och öppet som du gjorde förr. Kommer du att våga öppna dig? En strimma av hopp har börjat smyga sig in på den plats där jag förut bara hade ett hål. Ett smärtande hål. I magen.
För en tid fanns bara kvävda känslor och oro. När ensamheten grep tag och vred om mitt innersta tycktes allt förlorat.
Under alla turer i berg- och dalbanan fanns hoppet ändå kvar. Hoppet att få se dig leende och med öppna armar igen.
Mina ögon har öppnats. Jag ser dig nu. Du ler.
Av Ric Sz 09 dec 2002 14:23 |