Ode till Lennart Koskinen

... min fästman och jag. I den gula träkyrkan som sett mig växa upp där den står vid älvstranden och speglar sig i det bruna vattnet. Den är så fåfäng så en vacker dag ramlar den i. I den har jag blivit döpt, konfirmerad och vigd och ska antagligen en gång bli jordfäst. Nu var det en glädjens fest, det nya kyrkoåret började och barn tågade morgonrufsiga i håret upp till koret med små palmkvistar i händerna. Så tryggt det känns att sjunga de välkända sångerna, för melodin är lättsjungen och orden som genom alla år varit obegripligt högtravande med sitt gamla språk gav igenkännandets glädje. Det kändes ju inte så länge sen man själv var en såndär liten finhårig flickunge med högtidskänsla och förväntan.
Jag är inte överhövan religiös, tycker ibland att vår religion är så skuldbelastande och förutfattar att människan är en syndig varelse som ska vara botfärdig i alla livsens dagar om det ska vara lönt att tänka sig komma till nån himmel. Alla är inte syndare, jag har träffat många genomgoda människor som kanske känt skuld utan anledning. Kristendomen har inte alltid varit guds bästa barn heller. Klubbat ihjäl folk som inte konverterat till den goda tron. Numera har ritualerna i vår heliga allmänneliga kyrka blivit lite mjukare, till och med gospelinfluerad glädje smyger sig in i vår hårdsmälta treenighet. Fästmannen min sjunger i en kyrkokör, dock icke den här, och han sjöng den andra stämman i Hosianna så vackert att jag blev än mer andäktig. Han har en ovanligt mjuk, djup baryton.

Det är traditionerna som binder oss med varandra och ger trygghet och historia. Att samlas inför en helg som den här ger en tankeställare vad julen egentligen betyder. Att se de tända ljusen, skönheten och symbolerna som betytt så mycket för människor med alla slags bakgrunder och tankar, för det stora vi inte begriper. Som de facto stärkt och gett tröst. Därför är det ibland skönt att gå i kyrkan.

Men varför låter vissa präster sådär speciellt när de predikar? Som om det var världens sorgligaste de berättar? Jag trodde det var något förlegat för länge sen att låta salvelsefull och prästerlig. Förut när prästen och läraren var några över de vanliga dödliga i samhället kunde de ta på sig en övermänniskaattityd, men den tycks sitta fast ännu hos vissa predikande präster.

När gudsstjänsten var över och vi pulsat hem i snön för att få en värmande glögg, satte vi på teven. Där visades en gudsstjänst i Storkyrkan i Gamla Stan, med Lennart Koskinen som liturg. Jag tror inte det finns någon i hela det långa rikssvenska riket som jag beundrar så mycket som denne man. Hans predikan gick rakt in. Jag tror inte heller det finns någon präst som den första advent kan stå i kyrkan och tala om silikontuttar och pussmun. Med en vanlig människas tonfall stod han och berättade för vanliga människor om fördomar, självgodhet, utbrända fullvuxna och stressade barn och julgåvor som mist sin egentliga mening. Med mjuk saktmodighet och tyngd talade han om det som alla någon gång funderar på, och det med humor och distans så att man inte kunde låta bli att le. Hans predikan var så varmt allmänmänsklig och oprästerlig att den efterföljande sången gav en känsla av att ja visst det är ju i kyrkan. Han är en köksbordspräst i hög predikstol.

Av Solveig Sjöskog 03 dec 2002 09:12