En vecka till advent

Den tidiga vintern ger tidig julkänsla. Kommersialismens jul, det såg jag igår när vi var till Minimani i Karleby, Lena och jag. Jullöppning i affärer och utbudet enormt.

Måste tvinga mig att inte falla men föll ändå pladask för marknadsföringens hänsynslösa välvilja att några stycken små assietter i gräddfärgat porslin hör till grundbehovet av lycka. I form av tekannor, i den utmärkta mening att sätta använda tepåsar på. Omtänksamt och påhittigt av Finlands främsta produktutvecklingsexperter. Dagen var nästan räddad.

Tyst och tigande gick det finska folket omkring bland hyllorna och lät sig rikt bekommas, medan förnuftet kämpade sin kamp i huvudenas bakvrår. En bastustäva i trä, indränkt med tjärdoft. I den elektriska bastukvällen låter dofterna fornfinnen tala ur ångorna. Enorma vinglas för halva priset. Du behöver inte springa och fylla på under kvällen, ser generöst ut ändå. Praktiskt. Går att använda till desserter, som vaser, eller ett miniakvarium. En liten guppy i glaset på nattygsbordet som simmar dig till sömns. Från Minimanis tingeltangel till en farlig sak... julklappsbutiken nr 1. Vad den nu hette...

Julklappar, herreminje, vad ska jag hitta på!? Aarikka, Pentik, Marimekko. Affären var fylld av dyr design och jag kunde inte slita mina ögon. Aarikkas kluriga små örhängen i form av tomtar. Ankorna som strör salt, öppnar flaskan korkskruv, dyker ner korkar igen. Renen i tenn som bär ljus på hornen. Har inte råd att köpa fina julklappar härifrån men man kan ju få se ut som en som har. Gå med blasé min och låtsas välja ut en kanna till sitt "vardagsporslin" i Villeroy & Bosch.

Efteråt gick vi och åt på Rosso. Fullt med folk, satte oss vid ett bord för två. Intill satte sig två manliga och ett kvinnligt befäl i finska armén. Gradbeteckningarna lyste, men kunde inte definiera vad de var på rangskalan. Lade märke till att de knappt pratade med varann. Yrkesmilitärer har det kanske inte muntert. I uniform ska anletsdragen också vara i rakt led. Det hördes inte mycket svenska, men i affärerna svarade expediterna glatt på svenska när jag följde rekommendationerna av Finlanssvenska förbundet att tala mitt modersmål. Ett tillfälle att få att öva det andra inhemska. Om vi inte var tvåspråkiga skulle finlandssvenskan ha lättare att överleva. Att vara ett minoritetsspråk skulle vara vår räddning genom att det inte assimileras bort av oss själva. Har någon språkforskare sagt. Jag som trodde tvärtemot.

Ville att vi skulle passa på och se Elisabeth Tylers konstutställning. Galleriet hade flyttat, vi hittade det inte och tröttheten av allt gående i affärer tog överhanden. Så vi åkte hem. Lena rattade sin diesel smidigt i trafiken, tung och stadig rullade den hem oss genom den blå skymningen.

Inte fick vi tag på det vi for för. Bara man hittat en tjärdoftande bastustäva. Eller tepåseassietter. Så känns vintermörkret lättare.

Av Solveig Sjöskog 25 nov 2002 13:58