En meningslös jävel

Idag är det en sån där helt meningslös dag igen. En grå, trist dag i november. En sån där dag, som egentligen är som alla andra, bara det att man inte alltid tänker på hur meningslös den är.

Man vaknar, smått irriterad över att man aldrig fick komma till skott med Penelope Cruz i drömmen. Fan också, ännu en dag. Man tar på sig lite meningslösa kläder och beger sig till sitt meningslösa jobb. Någon frukost blir det inte. Inte för att man inte hinner eller inte är hungrig, det känns bara så meningslöst att äta ännu en torr macka utskuren ur den sex dagar gamla Skogaholmslimpan. Förresten så fanns det inget att ha på mackan, bara lite gammal yoghurt.

Man står vid busshållplatsen och hoppas. Hoppas att jag får åka en av de där nya bussarna idag, så att jag kan få sova i alla fall fem minuter till, vem vet, Penelope kanske fortfarande är sugen.

Men sån tur har man inte. En av de äldre modellerna idag igen. Fan också. De gamla bussarna är inte sovvänliga. Precis när man har slumrat till lite grann så vaknar man av ett helvetiskt ljud; ”PCSSSHHHHHHHH!!!” när dörrarna öppnas. Man blir hörselskadad. Man undrar varför i helvete de inte kan sätta några ljuddämpare på de där dörröppnarna. Bredvid mig sätter det sig nån fet tant. Hon hostar oavbrutet. Det låter som hon har lungemfysem. Hon stinker i alla fall rök blandat med någon billig parfym som hon antagligen köpte på Statoil när hon tankade bilen igår. Men vad vet jag. Jag känner ju inte henne, hon kanske inte ens har någon bil.

Väl på jobbet, när man har druckit sju koppar kaffe i rad för att vakna till, så börjar otåligheten sakta men säkert krypa ut i kroppen. En sån här dag kan man inte jobba, hur mycket man än försöker. Så fort man har satt sig in i någonting som enligt chefen är av högsta vikt så blir allting så meningslöst. Istället så surfar man på internet, i ett minimerat fönster så att man snabbt kan stänga ner det om chefen skulle komma förbi, i hopp om att hitta något bra tidsfördriv för en sju timmar framåt. Inte ens det kan man hitta. Fan vilken menlös jävel man är.

Det är fortfarande grått ute. Klart att det är, varför skulle solen skina en sån här dag. Varför skiner solen? Somliga säger att man inte skulle kunna överleva utan solsken. Skitsnack. Vi skulle klara oss alldeles utmärkt, vi skulle bara känna oss meningslösa.

Det har gått två minuter sen jag tittade på klockan.

Man försöker städa upp lite på skrivbordet. Man kan hitta många saker som man inte visste att man hade när man städar sitt skrivbord, varför inte en oskrapad Trisslott med en enmiljonsvinst. Det kan man. Själv hittar jag inget sånt, det enda jag hittar är några gamla papper från augusti där det står hur viktigt det är att man larmar om man går sist ifrån kontoret. Jag har aldrig gått sist från kontoret.

Mer kaffe. Den här gången hämtar jag lite mineralvatten också.

Tiden står still. Man börjar undra om klockan har stannat. Som tur är slår klockan om från 14:53 till 14:54, dock åtta sekunder senare än beräknat. Jag tar upp telefonluren för att ringa till en kompis eller nåt, men tvekar. Har jag egentligen nåt att säga? Jag kan ju inte direkt starta någon vild diskussion hur jävla patetisk men samtidigt extremt underhållande Temptation Island är, vad skulle folk tro?

Snart får jag gå hem. Om åtta minuter kan jag bara strunta i det här och gå hem. Hem till ännu en meningslös helg med meningslösa TV-program. Kanske träffa några meningslösa kompisar som berättar något meningslöst ur deras meningslösa tillvaro.

Snart är det måndag igen.

Av Erik Lindham 25 nov 2002 14:36