Varför är det så svårt att leva?

Jag sitter här vid min dator och tittar ut genom fönstret. Allt är grått. Så oändligt grått. Både ute och inne, inne här i mitt bröst. Jag har precis för en stund sedan suttit och läst i Björn Ranelids bok "David puma och drottning Silvia". Och det var droppen som fick bägaren att rinna över. Hur i H...vete ska jag någonsin ens kunna inbilla mig att jag, JAG av alla människor skulle kunna bli författare. Den mannen är inte mänsklig, åtminstone så skriver han som en gud. Jag både njuter och våndas när jag läser. Njuter av hans underbara språk som verkar flyta så lätt, så lätt på pappret, vådas avundsjukt över den talang som breder ut sig framför mig sida efter sida. Jag vill skriva men tvivlar. Jag vill, men vågar inte, tänk om någon skrattar. Vill inte bli hånad igen, som så många gånger tidigare i mitt liv. Samtidigt. Jag har så mycket jag vill säga, berätta. Jag vill trösta dem som ingen famn har att krypa upp i, tala om att jag vet hur det känns för dem som inte tror att det finns någon som förstår, ge hopp till dem som tror att allt är förlorat. Ska jag våga, trots att Björn Ranelid finns?

Av anne persson 21 nov 2002 15:11