Some Ryans are better than others

Ryan Adams är trött. Han ser ut att vara trött. Han säger att han är trött. Han säger "I´m tired" och "Please kill me" och ser precis ut som en slyngel som blivit hypad och geniförklarad. För det är ju det han är. En slyngel. Men en charmig slyngel!

Ryan Adams är även bakfull. Han ser bakfull ut. Och kanske lite stenad. Men han är rätt skoj emellanåt. Berättar vitsar. "Two flies sat on a toilet seat. One got pissed off." Och så berättar han om när Al Gore var på en Dylan-konsert och stod och "white-man-danced" som bara en nördig politiker kan dansa vagga fram och tillbaka utan att röra fötterna medan du klappar händerna i otakt. Dylan blev mörkare och mörkare och till slut kunde han inte hålla sig, pekade på Gore och sa "I saw you on TV. You lost!"

Men Ryan Adams förlorade inte. Det är inte bara kritikerna som älskar honom, publiken också. Trots att det är en ojämn konsert där han är slarvig och flamsar i "La Cienega Just Smiled", kör parafraser på The Smiths "Some Girl´s Are Bigger Than Others" alltför ofta "Some jokes are better than others etcetera och berättar historier som han inte vet hur de ska sluta Let it flow Ryan! så verkar de flesta nöjda. För han må vara en trött, bakfull och megahypad slyngel som drar samma skämt alldeles för många gånger, han äger scenen ändå. Och vilka låtar han har! Och vilken röst!

Han lullar runt på scen mellan flygeln, stolen där han lirar akustiskt och till dobron som är pluggad till en Fenderförstärkare. Röker gör han nästa hela tiden. När han inte dricker vin. Och han skämtar med de svartklädda tjejerna som kommer in ibland och lirar cello och fiol. Och han skämtar med svartklädde Chief som också kommer in ibland. Men han lirar gitarr och är roadie. Han måste vara roadie. Han är stor, har hästsvans och hår i hela ansiktet. Det är så de ser ut, roadies. Ryan själv har förresten blåjeans och grungeskjorta. Vad trodde du?

Det är två timmar med låtar från de tre officiella plattorna, lite gömda låtar och några covers. Han skojar med Madonnas "Like A Virgin" "... touched for the very first time... yeah right" och gör riktigt allvar av Rolling Stones "Brown Sugar". Den har han gjort bra förr, bland annat på utmärkta magasinet Uncut:s Stones-CD, men versionen i kväll är strålande. Ryan och "Brown Sugar" och en flygel. Det kan bli ganska mörkt det. Kan något som är strålande vara mörkt? Tydligen. Ah, vilka andra låtar gnistrade det lite extra om? "Oh My Sweet Carolina", förstås. "Tomorrow" med sin Parsons/Harris-doftande stämsång tjejerna med stråkar körar nästan lika bra som Gillian Welch gör på skiva. Och "Dear Chicago" var finfin.

Första extranumret ger Ryan bort till öppningsakten och polaren Jesse Malin. Men det andra kör han själv, all alone. Det blir Hank Williams gamla paradnummer "Lovesick Blues". Då är det riktigt kul och ylande, men då är det slut.

---

Till sist det som kom först:

Entrélåt i PA:t: Ramones "Blitzkrieg Bop".

Alltid rätt.

Av Mikael Vestlin 19 nov 2002 15:02