Erkänna faderskap

Födelsen av ett litet efterlängtat barn är en fantastisk händelse. Runtomkring det kan det ibland finnas händelser som inte är lika fantastiska, men som man inte riktigt orkar bråka om. Allt är ju oväsentligt jämfört med det stora som hänt. Eftersom ingen tar upp "oväsentligheterna" så sker heller inga förändringar.

En sådan sak är att om man inte är gift när man får barn så är bara mamman släkt med barnet till dess att fadern har gått till socialkontoret tillsammans med modern och barnet och erkänt faderskapet. I vårt och flera andra fall dessutom efter att ha svarat ja på frågan om han idkat sexuellt umgänge med modern under en specifik period ofta flera månader. Däremot får man inte som mamma frågan om man haft sex med någon annan under samma period. Fast man får intyga att man är övertygad att det är den aktuella mannen som är far.

Det larviga är att om man gifter sig dagen innan barnet föds, det vill säga långt efter konceptionen så räknas maken automatisk som biologisk far. Men har man varit sambo i 7 år och får barn ihop så måste man ifrågasättas.

Då vi visste om det här försökte vi få erkänna faderskapet innan barnet var fött, så att allt skulle vara klart. Men se det gick inte. Det finns ju inget barn att erkänna faderskapet till, svarade myndigheten. Att det bevisligen fanns ett i min mage räknades liksom inte.

Att som nybliven pappa få se ett besked från skattemyndigheten där barnet blivit registrerad som medborgare med mammans namn ifyllt och enbart streck i faderns kolumn är inte roligt. Inget stort trauma, men det förstärker känslan av att man som pappa inte riktigt räknas. När vi åkte till sjukhuset med vår 7 dagar gamla dotter för att ta standardblodprov på henne så hälsade sköterskan på mig och min bebis och började berätta vad som skulle hända. Tills sambon trutade med underläppen och halvt på skämt, halvt på allvar frågade; "ska du inte hälsa på mig?". Nu var det en bra sköterska som gjorde stort nummer av sin försumlighet och gratulerade den nyblivne fadern och därefter inkluderade oss båda. Men ändå. Många gånger får man känslan av att det bara är mamman som räknas.

I skenet av det stora undret att få barn är detta ingen stor sak, men ibland har jag undrat vad som skulle ha hänt om något gått fel. Om barnet varit dödfött. Skulle vi ta med liket till socialkontoret för att få erkänna faderskapet? Eller skulle vi återigen fått svaret att det inte fanns något barn att erkänna faderskapet till? Skulle min sambo aldrig få bli formell far till sitt döda barn?

Kontrollen på socialkontoret var inte så fantastisk den heller. Det kändes som att jag i princip kunnat ta med mig vem som helst. En annan man jag känner blev inte ens ombedd att visa legitimation.

Så varför ha kvar denna gamla unkna rest från en svunnen tid? En sambo folkbokförd på samma adress bör räknas som far lika självklart som en make. Och få protestera om så inte är fallet. Det minsta man borde se till.

Av Anna Linusson 18 nov 2002 09:18