En flirt och tre cheesecakes

Den dagen hade jag på mig en orange skjorta. Det kan verka fånigt att påpeka det, men om du bara har lite tålamod så förstår du att det är viktigt för historien. Jag hade också blå jeans och skor med orangea detaljer på, vilket däremot faktiskt är fullständigt fjompiga detaljer jag lika gärna kunnat utelämna. Om det inte vore för att jag gärna vill påpeka att jag faktiskt kan matcha kläder. För det kan jag. Oftast.

På lunchen den dagen var jag och två arbetskamrater, Marina och Gunnel, på Mojo ett fik på Adolf Fredriks Kyrogatan i Stockholm och skulle köpa fika. Cheesecake till damerna och en chocolate chip cookie åt mig. Nu visade det sig kallas chocolate chunk cookie, vilket var ett ganska missvisande namn. Själva "chocolate-chunk" delen var en särdeles träffsäker beskrivning av innehållet, däremot är jag tveksam till att såna enorma föremål får kallas kakor. Jag är säker på att EU har invändningar mot det.

Hur som helst, bakom disken på Mojo stod en ovanligt söt kille med bruna ögon. Inte leende, guldbruna utan med en förträffligt snygg brun nyans. Faktum var att han var så söt att jag intresserade mig mycket mer för honom än för vad jag ville ha. Jag visste alltså inte att jag ville ha en chocolate chunk cookie när jag gick in. Jag trodde att jag, precis som Marina och Gunnel, ville ha cheesecake. Tyvärr var de olika sorterna av cheesecake placerade längst ner i kyldisken, medan burkarna med olika belgian blue-kakor stod ovanpå kyldisken. Att titta efter vilka cheesecake-sorter de hade skulle innebära att jag skulle få slita ögonen från puddingen bakom disken, så jag bara tog det första jag såg i periferin. Vilket alltså var chocolate chunk cookies.

Nu låter det kanske som om jag fullständigt glodde ut den stackars killen, men faktum var att han kollade tillbaka. Och log. Inte riktigt då, men väl senare när vi var på väg ut och jag slängde en blick över axeln. Där vi befann oss i historien var han mest upptagen med att ta beställningen från mitt sällskap. Det var Gunnel som beställde min chocolate chunk cookie, hon ville bjuda eftersom det var min sista dag på jobbet. Under tiden Gunnel beställde försökte jag verka alldeles oberörd och lyckades förmodligen bara se ganska skitnödig ut. Marina och Gunnel märkte inget, sa de, men å andra sidan så krävs det saftblandare, berättarröster och blandning av minst tre olika kroppsvätskor innan de uppmärksammar en flört.

Jag vet inte om han flörtade tillbaks eller om han bara kände igen mig någonstans ifrån. Jag kände nämligen vagt igen honom. Han kan ju också ha tänkt "om jag ler så kanske han bara försvinner härifrån och kommer inte tillbaks innan jag har slutat för dagen". Nu kanske ni tänker att jag kunde ha sett det på ögonen, och nog är jag väl förtrogen med den desperata blicken hos någon som ler maniskt medan han letar efter första bästa trubbiga föremål att kasta i självförsvar. Problemet var att jag var för långt ifrån för att se om det var just den blicken han hade. Leendet såg inte speciellt maniskt ut, och det är ju ett gott tecken.

En sån här möjlighet är det dumt att missa. Samtidigt så är det svårt att agera på det här tillfället utan att framstå som en fullkomligt desperat, lallande idiot. Speciellt som jag redan satt på jobbet och åt min chocolate chunk cookie när jag vaknade ur dvalan och började forma någon slags hälsningsfras till killen. Som alltså fortfarande stod bakom disken på Mojo, lyckligt ovetande om sin belägenhet.

Tidigare, på vägen ut från Mojo tog jag, Gunnel och Marina varsitt runt reklamkort för Mojo. Det var ett vykort också, så det var bara en överraskning från att vara ett Kinderägg. På kortet högst upp stod Raggningskort. Såklart! Det var så jag skulle göra. Jag skulle skriva på kortet: "Till den snygga killen som stod bakom disken vid lunchtid igår, Mojo, Adolf Fredriks Kyrkogata, 111 31 Stockholm" och på det skulle jag skriva att han skulle höra av sig "hälsningar killen i orangea skjortan". Jag skulle inte ens behöva gå in på cafét i fråga, och han skulle slippa tro att jag är en stalker. Vilket innebar att jag skulle slippa få det där trubbiga föremålet i mellangärdet. Skönt.

Väl på gymmet, mitt inne i ett latsdrag inser jag att jag glömt skicka kortet. Jag hade också glömt skriva det. Det var så illa, att jag till och med glömt kortet. På jobbet. Och jag hade inga nycklar, det var ju min sista dag. Nu skulle jag ändå få sitta där och ångra mig.

Eller inte.

Jag gick in på Mojo efter gymmet. Jag tog ett nytt kort, och bad personalen att få låna en penna. På kortet skrev jag

073 207 87 00
hör av dig!

/killen i den orangea skjortan

Sen gick jag fram till tjejen bakom disken och sa
- Det här kommer nog verka lite konstigt. Jag är inte desperat, och bara hälften så galen som du tror. Det jobbade en kille här vid lunchtid, vet du vad han heter?
- Vid lunchtid? Kan det ha varit Freddy? frågade hon med en nyfiken min.
- Han är blond och ungefär lika lång som jag, sa jag och bländade henne med mitt bästa jag-är-inte-en-psykopat-leende.
- Jo, men det är Freddy, sa hon och nickade.

Jag skrev "Freddy" tvärs över adressraderna på kortet. Sen gav jag det till henne och sa:
- Kan du se till att han får det här?
Hennes överraskade leende och den väldigt nyfikna blicken var det sista jag såg innan jag vände mig om och nöjt stövlade ut från cafét.

Jag visste inte om han skulle ringa. Om inte annat så hade jag förgyllt deras dag med ännu en: "Vet du vad som hände mig idag?"-historia, och samtidigt ganska effektivt portat mig själv från det cafét. För jag kan ju inte gå tillbaks dit om han inte ringer. Det är jobbigt det där, med alla regler.

Oavsett vad så kändes det grymt bra, att ha vågat göra något sånt. Jag gick med lätta steg, och hade jag kunnat vissla så hade jag nog gjort det också. Hellre en byfåne som inte kan gå på café, än en ångerfull sansad svensson.

Av Micke Kazarnowicz 08 nov 2002 11:01