Känslomässigt överkörd

Ni vet själva hur det är att kastas tillbaka i tiden. Till den där upplevelsen, den där personen, den där känslan. Som att lukta på Björnklister och helt plötsligt sitta i skolbänken som en vilse åttaåring med fullt schå att sluta tänka på Gabriellas fina leende och hur magen bubblar av tanken att få pussa henne.

Eller när lukten av vår ligger i luften och bilderna av gårdskrigen, vicevärlden som sopar upp gruset och allt fönsterputsande och skrubbsåren på knäna blir lika verkliga som när det en gång utspelade sig.

Men det finns en faktor som kan visa sig i form av en känslomässig bulldozer, som utan att fråga om lov kastar tillbaka mig i tiden utan någon som helst chans att försvara mig; Musik.

Jag sitter helt ovetande i bilen och lyssnar på radion, och plötsligt kommer den där låten som påminner mig om hur obesvarad min kärlek var. Och även om jag byter kanal eller stänger av så är det redan försent. Jag är redan påmind och hela mitt system förpassar mig till samma känsla, samma vånda, samma obesvarade längtan. Inte nog med att det sätter igång alla mina känslor, det gör mig också till en sämre bilförare.

Vid ett annat tillfälle blir ljudet av en viss melodi påminnelsen om de som inte längre finns i livet; de personer som är så tätt sammankopplade med sommar, skratt, värme och trygghet. Som genom ett trollslag blir de levandegjorda och kontrasten blir både vid och svårhanterlig.

Sedan finns det givetvis intryck som är underbara. Som att känna doften av en parfym och komma på mig själv med att le åt alla de stunder jag delat – och kommer att få dela - med den jag älskar. Eller skrattet från ett barn som en påminnelse av vad det är som är viktigt i livet. Eller den där enkla melodin som är min och hennes melodi och som får mig att förstå varför jag gjort mitt val.

Det är nog sant – som någon sagt – att allt vi upplever finns registrerat inom oss och kan plockas fram. Så även om det jag möter kan innehålla sorg, saknad och smärta, så finns det minnen jag aldrig vill sudda ut. Och att bli känslomässigt överkörd är åtminstone ett bevis på att förmågan att känna inte gått förlorad.

Av Per Poulsen 07 nov 2002 12:09