Den var lång och het

Det blev inte av att segla dit som det var tänkt. Jag minns väl hur jag var en aning orolig för att du skulle låta din besvikelse gå ut över mig och ge mig ont samvete för att jag inte är dendär stentuffa tjejen du kanske trodde. Som alltid ställer upp. Drar i skoten när storseglet nästan nuddar vattenytan och det skramlar i ruffen när husgeråden byter sida i skåpen och allt är nära kaos.

Jag skulle kunna räkna upp en massa negativa saker med seglandets vedermödor men jag hör ju inte till den gnälliga typen. Pessimism gör mig fysiskt illamående, det finns ju solnedgångar i havet. Och allt det andra. Vindarnas kraft som med hjälp av en aerodynamiskt byggd farkost för oss mot horisonter så att jag känner mig ett med elementen och syster till Röde Orm och Leif Eriksson, de visste inte vad som fanns dit bortom. Det vet ju vi.

Du bara ler åt mina nycker och säger med dina blå ögon; det ordnar sig. Det ordnar sig alltid så fint med dej. Får en människa vara, hur KAN en människa vara så god som du.? Du älskar ju att segla och hade sett fram emot denhär tredygnsseglatsen hela våren. Det skulle ju vara sommarens höjdpunkt.

Vi tog bilen. I sommarhettan. 27 grader varmt. Det skulle ta sex timmar innan vi var framme. Kollade dej, om det någonstans i mungipan syntes en besvikelse. Kollade dina kommentarer, om du skulle påminna mig om att det inte var såhär vi hade tänkt det. Inte en tillstymmelse till det hos dej någonstans. Bara det fick mig att få ännu mer ont samvete för att vi valde att bila i stället. Innerst inne var jag ju ändå glad att slippa bli mörbultad och full med blåmärken med sinnena på helspänn vid rodret i samma sittställning så rumpan domnar.

Sitter hellre i bilen och svettas, nej, så fan heller. Jag följer bara minsta motståndets lag. Bara han inte tror att min kärlek har dalat bara för att jag slutat visa mig tuff och vill ha det goa bekväma livet. Skraj av mig har jag blivit dessutom. Det är ju farligt att segla. Sist blåste det upp innan jag visste ordet. Du såg det ju och började ta in ett rev i storen. Halkade och slog sönder sprayhooden. Svor som en borstbindare och hojtade att jag skulle langa en lina, vilken lina? Det var bråttom, fick tag i en och guskelov den rätta. Det blev hård kryss, vågorna slog över din älskade båt och jag styrde och försökte parera de värsta sjöarna medan du rumsterade i ruffen med sjökort eller vad det var. Navigerade. Vi skulle ju in i ett smalt sund nånstans därborta i landremsan som såg ut som en svart sytråd. "Satans jävlar i helvete", din ljuva stämma nerifrån. Vad nu, slog han huvet? "Hon läcker, här är ju fullt med vatten!"

Jaha. Blev cool som jag brukar bli när katastrofen är nära förestående. Blir inte religiös för det är inte rätt att ta till Gud bara i nödsituation, anser jag. Nog för att det är lätt hänt. Åkallade nog någonslags allomhärskande slumpordnare i alla fall. Och sneglade mot land, varför är vi så långt ut? Då han började ösa vatten ur diskskåpet med en kastrull. "Kran har varit öppen, jag glömde stänga den."
Att röra sig på vägarna lär ska vara livsfarligt också. Vi stannar vid Juustoportti, ett affärskomplex med mack och matservering byggt ovan motorvägen. Dricker kaffe med bondost och hjortronsylt. Snart är vi framme i Hangö där jag ska måla hav i akvarell i en vecka. Ute vid De Fyra Vindarnas Hus där Mannerheim drack sitt kaffe långa heta somrar.

Av Solveig Sjöskog 07 nov 2002 17:45