Destination powerpopland

November har landat och jag har åkt iväg till powerpopland. Nada Surf fixade biljetten, destination Let Go. Här finns tuggummi som heter Big Star, The Records, The Cars, The Pixies, Teenage Fanclub och Weezer. Stoppar man in alla i munnen på samma gång smakar det Nada Surf.

Jonne undrade vilka Nada Surf var och jag sa att det var ju de med "Popular", den där hiten för sex-sju år sedan som sedan användes som bakgrundsmusik till Marcus Krites comeback i Baren. "Aha" sa Jonne.

Let Go inehåller tolv låtar. Alla är inte bra. Och alla är definitivt inte lika bra som låt nummer fyra. "Blonde On Blonde". Mmm, det är en bra låt det! Matthew Caws går runt i regnet med Dylans klassiska dubbelalbum i öronen. Och på tal om regn så är den här låten som ett stilla regn mot fönstret i november. Ett Velvet Underground-regn med en cymbal som när den väl börjat vibrera aldrig vill sluta. Och en gitarr som bara går och går tills den hittar en fuzzbox. Ah, det är bra. Riktigt bra. Fråga Kazaa!

Med "Inside Of Love" ska man åka bil och titta ut genom fönstret och förvånas över att det växer blommor därute. I november! Sen sjunger man "I wanna know what it´s like on the inside of love."

"Happy Kid" är så mycket pop att man inte fattar att precis där... och där... är det really steelguitarish!

Inledande "Blizzard of ´77" är en perfekt aperitif. En akustisk aptitretare med mjuka lakan tja, jag vet, men så känns den. "Fruit Fly" låter som "snowflakes in the air" och har antagligen legat i Will Birchs The Records kavajficka en gång i tiden. Mums!

Powerpop är tuggummi, förälskelse, smarta låtar och whole lotta guitars. Let Go är, förutom detta, som en ask Alladin. Jag gillar inte alla bitarna. Men "Blonde On Blonde" kan jag äta hur många gånger som helst. Börja med den!

"Cats and dogs are coming down. 14th street are gonna drown..." Nu regnar det igen. Gör inget. Tvärt om! Det är november, vackert! Let it rain.

Av Mikael Vestlin 05 nov 2002 17:16