Jävla Astrid Lindgren!

Ner över ängarna låg den lätta dimman och dansade. Det var så vackert. Vi bara stod och tittade medan himlen skimrade i de underbaraste färger. Det var en sådan kväll då man längtar, fast man inte vet vart. Våra ögon fylldes av tårar. Så flög han sin väg, Draken med de röda ögonen - o, det var så underligt. Vi visste ju inte att han kunde flyga, men han höjde sig upp i luften och flög rakt in i solnedgången. Nu finns han någonstans på andra sidan stjärnorna.

Spelar ingen roll, spelar ingen roll i Skymningslandet. Vi log åt honom när han sa det, lilla herr Liljonkvast, och trippade själva omkring lite varstans på fönsterblecken, huller om buller, alldeles lyckliga. Och över bergen hade åskan gått den natten, det var storslaget. Nästan som en saga. Nu låg det stilla i gryningen och i luften var en doft som av tusen rosor och tusen liljor. Det var någonstans därifrån alla sagor kom, och samtidigt hörde vi underlig musik som var vackrare än någon annan musik i världen. Kom, sa jag, kom så smyger vi till Landet i Fjärran. Och så smög vi.

Vi vaknade plötsligt och tittade ut över nejderna; och som i en dröm föll den första snön. Allt som vi hade väntat på kom den morgonen. Stora gnistrande snöflingor dalade sakta ner mot marken, de såg ut som änglar nästan. Och vem vill sova då? Det var som magi.

Och utanför isbanan i Vasaparken glimrade ett svagt ljus från det lilla fönstret i trädet. Du är en klämig kille Gunar, och då kunde vi inte heller hålla tillbaka tårarna. Det var så mycket kärlek. Det var som i lägereldarnas och sagornas tid. Vi skulle också dit. Till Körsbärsdalen, till den spelande linden, till Mattisborgen. Där vi kan höra kärrornas hjul över kullerstenarna, smaka på de rödaste äpplen du kan tänka dig och lägga oss till vila under fårskinnsfällen. Det du, det blir annat det.

Det var natten då stjärnorna föll. Det var vemodigt, men ändå så fantastiskt på något vis.

Jävla Astrid Lindgren. Du fattas oss. Varför måste du vara död?

Av Fredrik Öjes 01 nov 2002 11:26