Narkotika-samhällets fiende nr 1

Ju värre narkotikaproblem ett samhälle får dessto mer påverkas den allmänna välfärden. En person med narkotikaproblem påverkar så många fler än bara sig själv, samhället belastas med vårdinsatser, rättssystemet om personen begår brott och även släkt och vänner som känner en vanmakt att inte kunna hjälpa till.

Alec Carlbergs "Narkotikakrisen - hur hamnade vi där?" belyser mycket bra hur vi har börjat tappa taget om problemet. Jag tycker inte vi har tappat taget helt men det känns som besluten tas för långt ifrån där insatserna behövs. De "på golvet" som varje dag ser och hjälper de utsatta får inte tillräckligt med gehör för vad dom tycker utan besluten fattas över deras huvuden.

Jag tror att Sveriges ovilja att införa till exempel sprutbytesprogram bottnar i vår etik och moral som alltid sagt att "då legitimerar vi bara missbruket". Lite av samma debatt fördes när sexköpslagen infördes, då kändes det som att svenska "samhället" tidigt bestämt sig för att inte ge utrymme för något som skulle kunna ses som en legitimering av sexköp/ prostitution. Nu när problemen växer kommer diskussionen tillbaka direkt och då måste man vara öppen för debatt. Själv tycker jag att sprutbytesprogram skulle kunna vara en utväg för missbrukarna av de tyngsta drogerna men det största problemet är, enligt mig, att vi öppnat "inkörsportarna" till droger lite väl mycket på glänt. Det är idag nästan accepterat att 15-åringar röker och super sig fulla varje helg. Man kan förklara det med "det har alltid varit så", men i kombination med lite sämre föräldrakontroll så är det väldigt lätt att en tonåring på glid går från en cigg och sprit till att prova GHB och/eller hasch och då står dörren till vidare missbruk helt plötsligt på vid gavel.

Sedan får vi alla nog rannsaka oss själva en hel del. Alla tycker att Stadsmissionen gör ett kanonjobb, att det är underbart att se "Morsor & Farsor På Stan" hålla kollen på helgerna och att organisationer som Lions och andra oförtrutet kämpar på med insamlingar. Sedan sitter många hemma i soffan och gnäller att det går utför med samhället. Visst, vi betalar en massa skatt och för det ska politikerna göra sitt bästa för att samhället ska fungera men det kommer alltid alltid alltid att finnas saker att förbättra och då måste vi hjälpas åt.

Läste för ett par veckor sedan i en tidning tror det var Faktum, de hemlösas tidning i Göteborg svaren i en gatu-enkät där folk fått frågan "Vad tycker du om ideellt arbete/ Frivilligorganistationer?" Ett svar var klockrent; "Det är verkligen jättebra men själv har jag inte tid med det!" Ganska kännetecknande, eller? Om ens barn råkar illa ut på stan vill man nog ha nattvandrare i närheten eller kanske någon från Non Fighting Generation men att hjälpa till själv, nähej då! Den mentaliteten tycker jag finns hos alldeles för många. Ideellt arbete behöver ju nödvändigvis inte vara att man nattvandrar men om man nu inte hinner borde det vara självklart att stödja dom eller liknande organisationer ekonomiskt. Det är ju vårt eget samhälle det gäller.

Ser fram emot "Narkotikakrisen - hur hamnade vi där?" del 2 och hoppas det kan väcka en givande debatt här på Sourze. Jag tror mycket på klassikern "ringar på vattnet" så om vi börjar med något konstruktivt här så sprids det förhoppningsvis vidare.

Kram På Er,

Av Sebastian Hess 29 okt 2002 17:56