Paradiset Bali blev ett helvete

Jag heter Fadi Elturk och kommer ursprungligen från Libanon, men har bott i Sverige nästan hela mitt liv.

Jag jobbar som DJ, och hade fått jobb som DJ på Balis största nattclub.

En kväll var jag äntligen ledig och hade bestämt träff med två svenska tjejer, Anna och Maria, för att fara och festa
på Sari Club som är Balis största turistnattclub. Alla turister som bor i Kuta brukar vara på Sari Club.

Denna kväll skulle vi träffa våra kompisar där, men klockan 22.00 ringde min chef och sa att jag skulle jobba på cluben Liquid. Detta var min räddning. Jag bestämde mig för att ta jobbet.

Klockan 23.30 bryter helvetet löst. Jag hör en stor smäll och hela marken skakar. Jag trodde det var en jordbävning ända tills en tjejkompis till mig kommer fram till mig grinande och helt chockskadad. Hon kunde knappast få ut ett ljud ur munnen. Det enda hon sa var "A BOMB, A BOMB". Och då förstod vi vad som hade hänt, men inte hur stort det var. Två bomber hade sprängts utanför Sari Club, och min tjejkompis Karin från New Caledonia hade varit 50 meter i från platsen. Hon berättade att först hörde de en liten smäll, så de gick ut på gatan för att se vad det var. Och efter en liten stund hörde de ytterligare en smäll, fast denna gång mycket mycket starkare. Och det var då kaoset utbröt. En man kom fram till henne med hela ansiktet fullt av glassplitter och bad om hjälp, Karin var så rädd att hon visste inte vad hon skulle göra.

Det enda som flög runt i mitt huvud just nu var: "Har mina svenska kompisar klarat sig?"

Jag tog min motorcykel och begav mig till brottsplatsen, men kunde inte ta mig in. Ett stort rökmoln och en massa poliser hindrade oss från att komma in. Det gick inte att göra någonting för tillfället. Detta var den längsta natten i hela mitt liv.

Morgonen därpå gjorde jag ett nytt försök, och denna gång släppte polisen förbi mig, för jag sa att jag sökte efter mina kompisar. Jag önskar att jag inte gick förbi Sari Club den morgonen. Hela området var jämnat med marken. När jag kom fram till Sari Club stod det poliser kvar där och sökte efter kroppsdelar.

Just utanför Sari Club hade det blivit ett stort vattenhål av bomben och polisen var där och grävde för att söka efter material. Först såg jag att de hittade en bilskylt som var ett Mercedesmärke, och andra gången de tog upp något därifrån, var det bortsprängda fingrar från någon människa.

Samtidigt kom en annan polis bärande på en lös arm som han hade hittat på Sari Club. Jag kunde inte stanna kvar där, det luktade illa och det låg kroppsdelar överallt. Jag begav mig därifrån för att se om mina kompisar fortfarande levde men jag fick inte tag på dem. Jag for till ett internet-café för att läsa lite vad som hade hänt, och tror du inte att jag ser två bilder på Anna och Maria på förstasidan på Aftonbladet.

Den första tanken som slog mig var att nu är de döda, men jag läste vidare och såg då att de hade överlevt. Gud så skönt det var, nu visste jag att alla mina kompisar hade klarat sig. Senare den kvällen begav jag mig till sjukhuset för att se om jag hade några andra kompisar som jag kände igen som var döda eller låg inne på sjukhuset. När jag kom fram till sjukhuset var det massor av folk där, som stod utanför och läste på listorna som de hade satt upp på väggarna för att man skulle veta vem som hade dött och vem som fortfarande levde.

Usch vad hemskt det var att vara där. Folk grät, skrek, vissa ville inte tro att deras vänner stod med på listan, de frågade om och om igen om listan stämde. Jag tog mig fram till listorna till slut, och såg då att två svenskar hade identifierats som döda, och fem var skadade, men ingen jag kände. De flesta på listorna som var döda var Australiensare och Indonesier, usch vad hemskt. Jag bestämde mig för att ge mig av därifrån och for hem för att lugna ner mig lite.

Har inte sovit på flera dagar nu. Jag och min kompis Gustav bestämde oss dagen efter för att åka till Garuda och ändra vår biljett så vi kunde åka hem. När vi kom fram till Garuda var det massor av folk där. Och när vi väl kom fram till disken för att ändra våra biljetter, sa de att deras datasystem hade pajat och att vi inte kunde göra någonting förrän dagen därpå. Vi var helt knäckta, vi ville bara hem. Dagen därpå for vi tillbaka och fick då biljett hem på onsdagen den 17 oktober. Efter 36 timmars resa kom vi äntligen fram till Lycksele till våran familj. Det kändes väldigt skönt att komma hem, men tankarna om Bali var fortfarande kvar i mitt huvud.

Det tog mig några dagar innan chocken kom. Jag kunde ha varit på Sari club denna kväll, och diskoteket Paddys som låg mittemot har jag spelat på flera gånger, jag tackar Gud att jag överlevde, det känns som man är född på nytt.

Bali var mitt andra hem och jag kommer aldrig att glömma Bali.

I WILL NEVER FORGET!

Av Fadi Elturk 28 okt 2002 16:51