Stoppa omoralen i musiken

Jag har alltid velat bli DJ. När jag var liten brukade jag i smyg scratcha med pappas skivspelare. Han var inte helt förtjust i mina träningssessioner, det var nämligen först flera år senare som jag förstod att man har helt andra pickuper för DJ-ändamål och att vanliga pickuper inte alls mår bra av att bli scratchade med. Lyckligt ovetande om detta stod jag dock vid pappas skivspelare och drömde. Tänk att en dag få stå där bakom skivspelarna och spela bra musik medan ett helt dansgolv står framför dina fötter och dansar sig lyckliga. För det var ju så det var att vara DJ.

Nu, efter många timmar i DJ-båset och ännu fler på dansgolvet, vet jag bättre. Nu har jag börjat förstå. Det handlar inte så mycket om vad som är bra musik eller inte, det handlar inte heller om olika musiksmaker, det spelar inte ens särskilt stor roll hur det låter. I alla fall inte i den utsträckning som det borde. Det handlar om spelfrekvensen på NRJ, det handlar om feta skivkontrakt som säkrar miljardvinster för skivbolagsdirektörer, det handlar kort och gott om pengar.

Jag säger inte att musik som ligger på listorna nödvändigtvis är dålig musik, jag har haft många favoriter som legat både på diverse listor och haft hög spelfrekvens på MTV. Men jag vågar påstå att alldeles för mycket i musikbranschen handlar om pengar, pengar och åter pengar.

Låt mig ta ett exempel i form av en inte helt okänd docusåpa, Popstars. Där får unga människor chansen att vinna ett skivkontrakt, ära och berömmelse. Raka vägen upp till stjärnorna. Sebastian, Corinne, Nadine och deras medtävlare står framför kameran och bedyrar sin kärlek till musiken. "Jag älskar musik och vill hålla på med det i hela mitt liv". Popbranschen är ju precis rätt bransch att ge sig in i då! Eller?

Som hopplös docusåpetittare har jag följt tidigare säsonger av Popstars och sett hur både Excellence och Supernatural tagits fram för att sedan helt styras av skivbolaget. Vad får de artisterna för utrymme att uttrycka sin kärlek för musiken? De får färdigproducerat matrial i handen och en höjdare på något skivbolag kommer att säga åt dem hur de ska sjunga, vilka kläder de ska ha på sig och hur de ska utvecklas som artist. Visst, det kanske är just detta som Sebastian och Nadine drömmer om och tycker om att göra, men har det så mycket med kärleken till musiken att göra. Handlar det egentligen om musik eller är det bara en en sorts underhållning som lika gärna skulle kunnat vara säckhoppning om höjdaren på skivbolaget tjänat mer pengar på just det?

Jag är väl medveten om att just Popstars ligger långt ut på den kommersiella flanken. Jag vet att det finns ett flertal artister och grupper som efter många års repande i en sliten replokal eller hemma i pappas garage slår igenom och fortfarande får göra "sin" musik. Jag vet att grupper som till exempel The Hives fortfarande gör den musiken de älskar och tror på och att det fortfarande funkar på listorna. Men på vilka grunder får ett sådant band det skivkontrakt som är så viktigt för dess överlevnad? Fick de skivkontraktet för att de gör så bra musik eller var det för att skivbolaget upptäckte att det var musik som faktiskt gick hem hos skivköparna och att det gick att göra sig en hacka på Pelle Almqvist och hans bandmedlemmar?

För bara några år sedan var hiphopen ett "undergroundfenomen" som i princip bara förortskids lyssnade på medan de sprayade sina tags på tunnelbanan. Plötsligt hände något och musikvärlden exploderade av nya hiphopartister som släppte den ena radioplågan efter den andra. Radio och TV svämmade över av rhymes, MC:s och beats. Vad hände? Blev hiphopen plötsligt så mycket bättre eller fick någon upp ögonen för genren som i sin tur ledde till klirr i kassan och därmed intresserade skivbolag?
När skivbolagen upptäckte att det faktiskt gick att tjäna pengar på de där grafittimålande förortskidsen började de lansera munktröjor och förortsrhymes som aldrig förr. Återigen var det pengar som fick styra vad människor lyssnade på. Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik. Men hur kul är det egentligen när musikens fokus hamnar mer på feta plånböcker snarare än skaparglädjen?

Åter till DJ-båset. Efter inte alltför många timmar bakom skivspelarna blev det ganska tydligt vilken oförmåga många människor har att tänka och tycka själva vad gäller musik och plötsligt blev ekvationen mellan skivbolagens kommersiella framgångar och mina misslyckade försöka att spela ny musik ganska tydlig. Någon var tvungen att säga till musikkonsumenterna "Den här låten är bra, den ska du tycka om!" genom att ge den en hög spelfrekvens på någon av radiokanalerna.

Jag påstår inte att alla ska tycka om den musik jag själv gillar, då hade musikvärlden nog sett ganska tråkig ut med en introvert blandning av hiphop, britpop och Portishead, och jag vill inte ens tänka på hur det skulle låtit. Men jag tror att musikvärlden hade sett mycket roligare ut om fler verkligen hade lyssnat på musiken och tyckt till mer själva istället för att låta radiokanaler och skivbolag hjärntvätta vår musiksmak genom att älta in Atomic Kitten-covers och docusåpe-artister. På så sätt kanske fler artister som älskar sin musik fått chansen.

Cheiron-pop i all ära, men jag tror inte en sekund på att deras kommersiella dagis-pop är så mycket bättre än alla annan musik som Singellistan indikerar. Jag tror inte att alla ni därute, ni som är skivbolagens måltavlor, har sådan enformig smak egentligen. Jag är helt övertygad om att förmågan att själv avgöra sin musiksmak och utveckla den på egen hand finns hos alla, det gäller bara att upptäcka den.

Så nästa gång du står i skivaffären och väljer ut vad nästa alster i skivsamlingen ska bli, var lite vardagsedge och köp något du aldrig förr har hört talas om. Vem vet, du kanske upptäcker en helt ny genre. Likaså när du nästa helg på krogen upptäcker mitt i ett Britney-medley att DJ:n försöker lägga något nytt du inte alls känner igen, dra upp alla dina polare på dansgolvet och dansa som ni aldrig förr har dansat. Dels gör du dagens goda gärning genom att göra killen eller tjejen i DJ-båset till världens lyckligaste DJ men det viktigaste av allt, du visar att vi kan tycka och tänka själva vad gäller musik och att vi inte låter oss manipuleras av skivbolagens vinstintressen.

Av Eva Råberg 24 okt 2002 11:50