Frånåkt av verkligheten

Efter ett långt velande kastade jag mig slutligen nerför stupet och fann att det var lätt hänt. Varje natt nya namn, nya ansikten. Ibland bara snabbt förbiflimrande i den allmänna rusningen. I Bacchus töcken. En natt åt alla. Men vissa hade fått för sig att stanna kvar. Dem fick jag peta ner och skrapa bort.

Jag log åt dem och smekte deras hår och ryggar, kvinnorna och männen i mitt liv. Aldrig hos mig, alltid hos dem.
Allt var alltid noga planerat, allt följde en ritual.
Min ritual. Jag hade kontrollen över situationen.
Deras stön dränkte min egen tillfredsställelse. Jag var tystnaden. När de frågade efter telefonnummer var jag redan på väg genom dörren. "Tyvärr. Jag log. Tyvärr.
Jag kan inte se dig mer just nu. Jag har någon annan."
Alla.

De fick lämnas i bakvattnet medan jag flöt vidare, forsade fram som en obestridlig våg. Penetrerande alla hinder. Inga
av spelets regler var mig främmande. Det enda jag krävde var att jag hade kontroll.
Förlorad och återfunnen.
Jag stängde av dem efter varenda enslig hemfärd på morgonen. Jag var fri. Befriad. Jag kunde göra vad jag ville.
Och lik förbannat tänkte jag på henne. På hur lika vi var då.
Nu vet jag inte längre. Kan man någonsin veta?
Hon hade varit otrogen, konstant. Den lilla horan.
Den enda jag gillat.
Den enda jag fortfarande erkände att jag kunde förlora med och föras fram till medvetande av.
Saggfitta.

Hon sa: jag vet att du är en sån kille jag kommer att falla för...
Jag sa att jag inte var förberedd. Sen var det för sent.
Vi blev bägge mörkret som ville omsluta allt men inte släppa fram ljus till den andra. Vi ville se den andra speglas i våra ögon. Vi lekte och utforskade varandras kroppsöppningar och safter. Jag lärde mig få upp henne i brygga. Hon sög som en gudinna och var trång. En gång överraskade hon mig genom att föra upp ett finger i röven
just som jag var redo att spruta. Det kom en kaskad över hela hennes bröstkorg och vi sjönk ihop skrattandes som två fånar eller sexuellt överstimulerade hyenor. Det var vansinnigt bra, helt enkelt.

Vad kan gå upp mot dessa stunder?
Kan hon leva vidare med vetskapen om vad hon gjorde så har jag inget behov av förbarmande. De är alla likadana. Ge dem fingret, resten vet ni redan. Crazy fucks. Och bögarna beter sig som tjejer också, lägger upp sig. Nästan samma sak. Lättare uppvaktning bara och mindre lurendrejeri.
Mindre skuldkänslor vid avsked - för hur kan man någonsin tycka synd om en stor kille lika mycket som en korpögd späd liten flickplanta? Sköra varelser. Men starka ändå.
Jag besvär dig. Hör du? Du vet att jag finns.
Du vet vad jag är och varför.

Därför att vi fann varandra.
Därför att du tog det första steget.
Därför att du slog först och hårdast.
Nu finns det ett fält av möjligheter och ett hav av fiskar att långsamt strypa. Jag gör det för att jag kan. Du ska få se.

Av Oskar Smulski 12 okt 2002 10:48