Mittemellan flickan och kvinnan

Det luktar nattståndet kiss i porten. Framför mig skrider hon nerför trappan i höga klackar och med väl avvägda steg. Hon har en hellång svart klänning i ett gummiaktigt material med slits på ena sidan, den går högt upp på låret. Axlarna är bara och det korpsvarta håret är klippt i en skarp linje, lite längre på ena sidan än den andra.

Hon är 15 år och vi är på väg till tvättstugan.

Jag är hennes mamma, ständigt orolig för att hon skall skaffa sig en ungdom som liknar min. Att hon skall berusa sig tills hon stupar och tappar allt omdöme - ett lätt offer för Människor Som Inte Bryr Sig. Sådana som gör andra människor till verktyg för sina egna syften.

Helt i onödan egentligen - hon har helt andra förutsättningar än jag hade. Ett helt annat tänk. Mycket klarare värderingar. Och en större distans.

Jag vet att hon kommer att klara sig bra. Jag litar på hennes val.

Men hon är ung så ung som jag var när jag bodde i en squat i Brixton i en månad två år äldre än jag var när jag började röka hasch tre år äldre än jag var när jag förlorade oskulden lika gammal som jag var när jag var ihop med en 20 år äldre bisexuell balettdansare två år äldre än jag var när Krippa tände av i min soffa och jag har aldrig, varken förr eller senare, sett något så skrämmande lika ung som jag var när jag var stammis på Bistro Boheme och gick dit och satt och drack vin efter skolan ett år äldre än jag var när jag blev kär på riktigt för första gången i mitt liv bara knappt ett år yngre än jag var när jag jobbade på hotel City innan jag började skolan på morgonen och på eftermiddagarna efter skolan för att kunna betala min del av hyran i en knarkarkvart i Gubbängsskrapan där jag bodde ihop med en langare ett år äldre än jag var då socialen och skolan gjorde gemensam sak av att sätta mig i fosterhem lika gammal som jag var när jag rätt ofta fann mig ha sex med killar som jag inte vågade neka fast jag inte alls ville vara med dem och oförstörd och jag beskyddar henne hellre lite för mycket än för lite.

Det får hon stå ut med. När jag fått berätta om mina skräckerfarenheter och göra henne beredd på alla situationer hon kan hamna i och fått henne att förstå att alla inte är så snälla som de verkar eller ser ut.

Ja, då får hon ju oftast göra allt det där som hon vill.

Av Paula Blomberg 11 okt 2002 16:13