Lön: 4 kr/h

För ett par månader sedan slutade jag på min arbetsplats.

Jag hade varit i trogen tjänst i tolv år, ändå fick jag sitta på en obehaglig trästol utan dyna. Mina chefer satt på mjuka, höj och sänkbara stolar på hjul.

Där fick man sitta och arbeta från 08.00-16.00 med undantag för enstaka raster och så lunchen förstås då man fick ställa sig i en lång kö för att slussas in i en stökig, bökig lokal med ännu fler trästolar. Maten var sällan god, trots att man betalade för den, men det fanns ju cornflakes.

Ibland serverades risgrynsgröt, bara. Är inte gröt frukost? Andra gånger var det pannkakor, bara. Sedan när är pannkakor en fullgod måltid? Efter man ätit skulle man ställa upp stolen, glömde man det fick man utskällning på stående fot.

Sedan bar det tillbaka till arbetsplatsen - och cheferna. Vissa av dem ska man inte ens tala om. Ibland hopade sej arbetsuppgifterna, man skulle ha föreläsning, lämna in en rapport, sammanställa uppgifter, etc. Alla uppgifter var utdelade av olika chefer som inte samarbetade överhuvudtaget, vissa veckor hade man kanske bara en uppgift medan man andra veckor inte hade någon fritid alls.

Försökte man förklara detta för cheferna att man helt enkelt inte orkade varje dag när man var hemma vid femtiden och sedan hela helgerna så tittade de bara på en som att man försökte fly undan. Sedan log de ett jag-kan-nog-era-knep leende. Alla chefer antog att alla anställda inte ville vara där. Att man jämt hittade på undanflykter för att slippa.

Vissa chefer kunde till och med vara riktigt elaka. En sa följande till en arbetskompis som inte hade hunnit göra en uppgift: "Men vad ska du göra med ditt liv? Gifta dej rikt eller?" En annan chef sa till en annan jobbarkompis. "Det är lönlöst att du försöker dig på den här uppgiften, du kommer ändå misslyckas." En tredje sa till en som hade svårt att förstå en uppgift att han måste ha något slags fel på hjärnan.

Andra chefer var så gamla att man inte ens vågade gissa deras ålder. De brukade inte höra vad man sa utan malde bara på med ett vagt leende.

Försökte man göra nåt åt situationen blev man mest klappad på huvudet. För cheferna var mycket högre stående än de anställda, det var därför de fick de mjuka stolarna. Det var därför de hade en egen mindre matsal. Det var därför de kunde skälla på oss om vi inte klarade en uppgift. Och ändå var de anställda många, många fler än cheferna.

Vår lön låg på 950 kronor i månaden och för att klara hyran fick jag ha ett jobb till. Med två jobb och ständiga hemuppgifter var jag mycket glad när jag tog studenten i juni.

Jag kan bara tycka synd om de som fortfarande går i skolan. Även om jag älskade att lära mig och att träffa allt folk bekymrar det mig att folk som får rösta som man får i trean inte får bestämma om de vill läsa kulturhistoria eller inte. Det bekymrar mig att ingen bryr sig om ifall Agnes verkligen kan räkna matte på riktigt utan bara om hon klarar provet. Det enda som är viktigt är betyget, sen att jag totalt glömt bort hinduismens gudar nu sex månader senare spelar ingen roll, för jag klarade provet då.

I tolv år sitter 26 olika indiver med en lärare som ska lära alla dessa samma sak på samma tid. Att sedan Johan har mycket svårare för matte än Sara spelar ingen roll. Det enda som händer är att Sara får MVG utan att behöva plugga särskilt mycket medan Johan knappt får G och måste slita arslet av sig. Men han kan ändå inte för sitt liv förstå vad X blir.

Pluggar till proven gör man inte för att man verkligen vill veta vad muslimer får och inte får äta utan för att få MVG.

Skolan går man inte i för att lära sig något för livet. Skolan går man i för att man ska.

Av Lise Lindgren 07 okt 2002 17:57