Ungjäääävel!

Man märker det varje gång man stiger in i en allvarlig situation med en vuxen. Man förväntas olika saker beroende på hur man ser ut och hur man uppför sig.

Vi pratar inte vanliga fördomar här. Vi talar om att det är fult att vara barn. Man ska vara barn så länge man kan, heter det. Trots det betraktas man som dum och ovetande om man inte är vuxen, det vill säga klär sig respektabelt och uppför sig korrekt. Dessa urgamla ideal som ivrigt hålls fast av samma människor som hävdar att man ska vara sig själv. Man märker en direkt attitydförändring hos vuxna om det visar sig att man dricker kaffe, eller tvärtom. Om de förutsätter att man dricker kaffe, och man artigt avböjer, möts man genast av en mer överlägsen och dryg attityd.

Och det är ändå bara en enkel detalj. På samma sätt förväntas man ha olika intelligensnivå beroende på hur man ser ut. Det är inte få vuxna som höjt på ögonbrynen av förvåning när jag öppnat munnen. Jag visste helt enkelt mer än de trodde. Jag ser inte ut som en sådan får jag veta. På samma sätt förringas ens synpunkter och förslag, bara för att en minut senare upprepas av någon vuxen, då hurrar alla. Gud, vilket bra förslag! tjoar man. Och det är då det går upp för en att de vuxna inte lyssnat på mitt anförande. De stängde helt enkelt av öronen för min skull.

Respekten räcker till och blir över, ända tills man själv kommer och ställer krav, då väller de fram. Fördomarna om hur man är, vem man är, vad man gör och vad man är intresserad av. Ända sättet att fly denna åldersfascism är att bli precis som dem, vilket också många ungdomar gör. Det är helt enkelt ballt att vara vuxen, och att vara omogen blir ett hänsynslöst skällsord, som slängs hit och dit av bimbos som inte har en aning om vad de snackar om.

Jag vill vara barn, och det stör mig när jag inte får det. Jag kan ta ansvar, jag vet vad allvar innebär. Men livet bli inte bättre för att man tar allting gravallvarligt. Alla människor har uppenbarligen inte ett barn inom sig, och vidare verkar de sakna total oförmåga till förståelse när man beter sig barnsligt.

Min skolas kurator satt bara och höll med mig, oförmögen att koppla och förstå vad jag försökte säga. Förutsatte alltid att jag menade enklare saker än vad jag sa. Degraderade betydelserna i mina uttalanden. Det gav mig ingenting, som så många andra samtal med vuxna. Inte bara det att de är oförmögna att förstå, de vill inte förstå heller. De börjar garva åt en, när man själv är nära att fälla tårar.

Jag är trött. Trött på att dessa förutsättningar som bara försämrar för alla. Det är inte konstigt att ungdomshälsan är så dålig, när man behöver speciella behandlinscentrum för vanliga depressioner, som gått grovt överstyr. Kommunikationen mellan vuxna och barn är kass, och det är inte en naturlag.

Av Idioten Puckosson 04 okt 2002 11:47